Det skulle icke vara tillfredsställande, om t. ex. ett vittne som i god tro avgivit en utsaga varigenom annan med orätt påbördats ett brott, skulle, om vittnet senare finner att han misstagit sig, kunna strafflöst underlåta att rätta vittnesmålet och genom sin underlåtenhet orsaka att den oskyldige blir fälld till straff. Enahanda synpunkt gör sig gällande i andra fall av osann utsaga. I alla de förut i kapitlet behandlade fallen föreligger ett behov att genom en ansvarsbestämmelse öva press på uppgiftslämnaren att rätta möjligen felaktiga uppgifter innan de orsaka skada. En sådan ansvarsbestämmelse torde icke behöva inge betänkligheter, om den begränsas till sådana fall där den oriktiga uppgiften framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och det icke fordras mera av uppgiftslämnaren än att han till farans avvärjande gör vad skäligen kan begäras. För den allmänna rättsuppfattningen torde det te sig som ett rimligt krav att den som, låt vara i god tro, inför myndighet lämnat en oriktig uppgift ägnad att lända annan till avsevärt förfång sedermera skall rätta uppgiften om han finner att den var oriktig.
Thyrén (VIII s. 176) har framkastat tanken att komplettera bestämmelserna om menedsbrott med en dylik ansvarsbestämmelse men avstått därifrån, emedan han funnit frågan om sådan s. k. subsekvent imputation böra lösas i ett sammanhang för alla eller ett stort antal brott.
Kommittén, vars arbete i olikhet mot Thyréns avser en .revision av strafflagens speciella del i etapper, har icke ansett sig kunna föreslå att frågan uppskjutes till slutet av denna revision. Beträffande sådana brott, där ett behov av en bestämmelse om ansvar i hithörande fall är särskilt kännbart, föreslår kommittén därför att frågan löses genom speciella bestämmelser. En sådan specialbestämmelse har kommittén upptagit beträffande allmänfarliga brott i 19: 9 i förslaget, och beträffande de nu ifrågavarande brotten föreslår kommittén en motsvarande bestämmelse i förevarande paragraf.
En förutsättning för ansvar enligt denna är att någon avgivit osann utsaga i något av de fall som behandlas i de föregående paragraferna i kapitlet och att uppgiftslämnaren ändock icke är förfallen till ansvar enligt dessa paragrafer. Hit höra alltså fall, som skulle varit att bedöma såsom mened, ovarsam edsaga eller osann partsutsaga, brott enligt 4 §, falskt eller obefogat åtal eller falsk eller obefogad tillvitelse, om de subjektiva förutsättningarna härför förelegat. Vad som brustit är oftast att gärningsmannen icke haft uppsåt att lämna en osann uppgift eller, där viss oaktsamhet är tillräcklig, att han icke heller gjort sig skyldig till sådan. Det kan emellertid även tänkas hithörande fall där uppgiften av objektiva skäl icke är straffbar. Ett vittne, som lämnat en oriktig uppgift angående en yrkeshemlighet ehuru han ägt vägra att uttala sig och därför enligt 4 § går fri från ansvar, kan bliva att döma enligt förevarande paragraf, om yrkeshemligheten sedermera blir allmänt känd och det därför icke längre finnes någon ursäkt för honom att förtiga sanningen.
