Den här sidan har korrekturlästs
344
Osann försäkran m. m.
13: 9 och 10

förutsättningar, om vilka emellertid åtskillig meningsskiljaktighet råder i fransk teori och praxis.

Den schweiziska strafflagen slutligen innehåller i artikel 251 (jfr artiklarna 817 och 818) en bestämmelse, genom vilken helt allmänt stadgas straff för den som, i avsikt att skada annan eller att skaffa sig eller annan orättmätig fördel, i en urkund sanningslöst betygar en rättsligt betydelsefull omständighet.

Vid övervägande i nu förevarande sammanhang av frågan, i vilken utsträckning intellektuell handlingsförfalskning bör straffbeläggas, är till en början att uppmärksamma, att hithörande gärningar enligt kommitténs vid kapitelrubriken utvecklade mening icke äro att uppfatta såsom en art av förfalskning. Enligt kommitténs sätt att se är intellektuell förfalskning därför icke en träffande beteckning för dem, och jämförelser med straffbestämmelserna för förfalskning äga enligt kommitténs åsikt endast ett begränsat värde för frågan i vilken utsträckning gärningarna böra straffbeläggas.

Det må vidare framhållas, att behovet av straff för de ifrågavarande gärningarna är mindre sedan genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten införts straff för bedrägeriförsök. Endast i den mån det finnes påkallat att ingripa med straff då gärningen ännu ej hunnit fortskrida till sådant försök eller det av omständigheterna framgår att bedrägeri icke ingår i brottsplanen, synes det motiverat att straffbelägga den osanna utsagan som sådan. Det är även att märka, att straffbestämmelserna angående svindleri, vilka likaledes infördes år 1942, i viss utsträckning göra det överflödigt att i detta sammanhang stadga straff för osann utsaga. Det bör särskilt uppmärksammas, att ansvar för svindleri inträder där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag, offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Under denna bestämmelse falla exempelvis oriktiga uppgifter angående aktiebolag, vilka lämnas till patent- och registreringsverket för att där hållas tillgängliga för allmänheten.

Till utgångspunkt vid övervägande av spörsmålet, i vilken utsträckning de nu ifrågavarande osanna utsagorna böra straffbeläggas, torde lämpligen böra tagas bestämmelsen i SL 12: 21. Ehuru innebörden av detta stadgande icke är fullt klar, blir det genom de i lagen anförda exemplen tydligt, att stadgandet i allt fall omfattar utfärdande av intyg angående annans arbetsanställning, uppförande, fattigdom, sjukdom eller liknande förhållanden. Att skriftlig osann utsaga i sådana fall bör vara straffbelagd är uppenbart, och det synes icke finnas tillräckliga skäl att, såsom exemplen möjligen ge vid handen, begränsa straffbarheten till allenast intyg om förhållanden av rent personlig natur.

Däremot finnas goda skäl för att icke annat än under särskilda förhållanden kriminalisera oriktiga utsagor i handlingar, i vilka någon betygar något om sina egna angelägenheter. För att en handling skall tillmätas större