bevisvärde förutsättes nämligen i regel en viss grad av opartiskhet hos utfärdaren. En handling, varigenom någon betygar att han själv äger vissa egenskaper eller att han utfört vissa prestationer, anses i allmänhet icke förtjäna samma tilltro som en handling, varigenom någon annan intygar detsamma om honom. En meritförteckning godtages sålunda t. ex. merendels icke, med mindre den är bestyrkt av någon annan än den vilkens meriter äro i fråga. Enligt vanligt språkbruk är själva ordet intyg förbehållet utsagor som ej avse utfärdarens egna angelägenheter. Att helt allmänt stadga straff för den som i en till bevis upprättad urkund lämnar osann uppgift om egna angelägenheter skulle ock vara att ställa över hövan stränga krav på människors sanningsenlighet.
Dessa överväganden ha föranlett kommittén att taga avstånd från tanken att föreslå en allmän straffbestämmelse för osann skriftlig utsaga. Endast i vissa fall torde böra under straffansvar stadgas en sanningsplikt beträffande egna angelägenheter.
Detta torde böra ske där någon skriftligen lämnar osann uppgift om vem han är. I många fall blir visserligen den som undertecknar en handling med falskt namn att straffa för förfalskning. Härför fordras emellertid, att handlingen genom underskriften är ägnad att vilseleda angående undertecknarens person. Om så icke år fallet utan undertecknandet blott innebär att handlingens utställare uppger falskt namn, äro förfalskningsbestämmelserna icke tillämpliga. En sådan oriktig uppgift synes emellertid icke böra gå straffri. Den som t. ex. öppnar bankräkning i diktat namn torde icke, även om han sedermera gör uttag med begagnande av samma namn, kunna fällas för förfalskning, men väl torde det otillbörliga i förfaringssättet böra föranleda straff för den skriftliga osanning vartill han gjort sig skyldig (jfr NJA 1935 s. 76 och 1944 s. 328 samt SvJT 1941 rf s. 25).
En särskild grupp av gärningar, som om de ej räknas till de osanna utsagorna i allt fall stå dem nära, bilda skenavtal och andra rättshandlingar för skens skull. Det är givet att upprättande av ett skenavtal i vissa fall kan vara ägnat att vilseleda och att därigenom orsaka skada. Även att upprätta skriftlig rättshandling för skens skull torde därför böra beläggas med straff. Kommittén anser sig vidare böra föreslå ett särskilt straffstadgande avseende fall i vilka någon jämlikt lag eller författning avgiver en skriftlig utsaga under edlig förpliktelse eller på heder och samvete. I dessa fall har lagstiftaren ansett det så betydelsefullt att en riktig utsaga avgives, att det föreskrivits viss form som är ägnad att inskärpa vikten av att utfärdaren håller sig till sanningen och som därmed också giver viss garanti för att så sker. Liksom i fråga om vittnesmål och andra utsagor under laga ed eller därmed jämställd försäkran gäller om dessa utsagor att de avgivas under sådana omständigheter, att det med fog synes böra under straffansvar krävas att de äro riktiga. Enligt förslaget stadgas därför ansvar för den som i sådan skriftlig utsaga lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Det är redan enligt gällande rätt vanligt, att osann uppgift som lämnas under edlig förpliktelse eller på heder och samvete medför straffansvar.
