utgöra mordbrandsobjekt. Enligt kommitténs förslag beskrives förfaringssättet såsom anläggande av brand. Att därmed icke avses blott förberedelse för att brand skall komma till stånd torde vara tydligt. Med uttrycket avses i stället, att brand skall ha uppstått. Det torde för de flesta te sig naturligt, att fullbordad mordbrand sålunda icke föreligger med mindre handlingen fortskridit så långt att en brand utbrutit. Med brand åter förstås här i överenstämmelse med legaldefinitionen i 79 § försäkringsavtalslagen eld som kommit lös. Det skall sålunda för det första verkligen brinna med låga, ej blott pyra. För det andra fordras, att elden ej är under kontroll. Den som bränner upp en avskrädeshög och har sörjt för att elden ej skall sprida sig, kan sålunda icke anses ha anlagt brand, under enahanda förutsättning ej heller den som tänder en lägereld eller bränner upp ett busksnår. Antänder någon en ensamliggande byggnad under sådana förhållanden att ingen fara för spridning av elden föreligger, är ej heller mordbrand förhanden, förutsatt att sådan ej föreligger på grund av faran för byggnaden och dess innhåll. Enligt förslaget liksom för övrigt även enligt gällande lag bestraffas emellertid försök till mordbrand.
Såsom av det sagda framgår, består den brottsliga gärningen vid mordbrand enligt förslaget i framkallande av en primäreffekt, brand, som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Att faran förverkligats kräves icke. En brand, som uteslutande förstör brandstiftarens egen egendom, kan sålunda vara att bedöma som mordbrand på grund av fara för annans egendom. Det avses för övrigt icke blott fara för att elden skall nå annan eller hans egendom utan även fara att branden på annat sätt skall orsaka skada, såsom genom att utveckla kvävande rök, tvinga en människa till ett livsfarligt språng eller bringa ett sprängämne att explodera.
I subjektivt avseende fordras uppsåt i förhållande till alla de objektiva förutsättningar för ansvar för vilka nu redogjorts. För det första skall således anläggandet av branden ske uppsåtligen. Men därutöver kräves vidare. att uppsåtet omfattar att därigenom framkalla fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Gärningsmannen skall med andra ord, åtminstone på det sätt som utmärker eventuellt uppsåt, känna till de omständigheter varav kan slutas att branden innebär sådan fara. Är han övertygad om att faran är utesluten, kan han ej straffas för mordbrand, men däremot kan han straffas för skadegörelse, om han genom att antända annans egendom uppsåtligen skadar denna. Att gärningsmannen har uppsåt att skada annan eller hans egendom, kräves å andra sidan icke.
Straffet för mordbrand är enligt gällande lag i normalfall straffarbete från och med sex till och med tio år. I vissa fall kan straffet emellertid uppgå till livstids straffarbete och under särskilda förutsättningar, däribland att ingen människa utsatts för fara, sättas så lågt som till två års straffarbete. Kommittén har för grova fall av mordbrand i 2 § upptagit en bestämmelse med särskild straffskala. För de återstående fallen anser kommittén en straffsats av straffarbete från och med två till och med åtta år vara lämpligt
