Utöver den effekt, som i paragrafen betecknas såsom ofärd, fordras icke, att någonting verkligen inträffat. Faran för annan till liv eller lem eller faran för omfattande förstörelse av annans egendom behöver sålunda icke ha förverkligats. Om någon kommit till skada och detta omfattas av gärningsmannens uppsåt, bliva emellertid bestämmelserna i 14 kap. SL om uppsåtligt dödande eller orsakande av kroppsskada att tillämpa jämte förevarande paragraf. Har gärningsmannen icke sådant uppsåt, kunna straffbestämmelserna för vållande till annans död eller till kroppsskada i 14 kap. SL bliva att tillämpa jämte förevarande paragraf. Däremot medför den omständigheten att egendom skadas icke att bestämmelserna angående skadegörelse i 24 kap. skola tillämpas, ty straff för förevarande brott, som regelmässigt innefattar skadegörelse, får anses utgöra straff även för skadegörelsen. Om eld uppstår av gärning som avses i paragrafen, äro icke jämte denna även mordbrandsbestämmelserna att tillämpa.
I andra stycket har upptagits en särskild straffskala för grova fall. Ur 2 § kan hämtas ledning för bedömandet, vilka gärningar som böra föras dit. Som exempel på grova fall må nämnas språngande av järnväg eller befästningsanläggning.
På den subjektiva sidan fordras här som beträffande mordbrand, att alla objektiva förutsättningar för ansvar äro täckta av uppsåt. Gärningsmannen skall sålunda, åtminstone på det sätt som utmärker eventuellt uppsåt, inse, att han genom primäreffekten framkallar fara av det slag som avses i paragrafen.
Som brottsbeteckning har valts ordet härverk, vilket ger ett målande uttryck för gärningens karaktär. Ordet användes i den danska strafflagen för att beteckna grov skadegörelse.
I SL 19: 10-16 finnas bestämmelser om straff för skadegörelse och
liknande gärningar beträffande skilda slags anläggningar av betydelse för
den allmänna samfärdseln, för belysning, kraftförsörjning m. m.
Bestämmelserna, som i sina huvuddrag härröra från strafflagens ursprungliga
lydelse av år 1864, äro mycket detaljerade och kasuistiska. För nutida
förhållanden förete de kännbara luckor. Elektriska ledningar äro sålunda väl
särskilt skyddade men däremot icke själva kraftverken. Av egentliga
industrianläggningar åtnjuta endast gruvor särskilt skydd. Sådant skydd finnes ej
för radiostationer eller för luftfarten och ej heller för förråd av
förnödenheter.
Till komplettering av straffskyddet bland annat i nu antydda hänseenden infördes lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage. Denna lag, som var avsedd såsom ett av de rådande krisförhållandena föranlett provisorium, erhöll tidsbegränsad giltighet, nämligen till och med den 31 mars 1942. Dess giltighet har sedermera successivt förlängts senaste gången till och med den 30 juni 1945. Enligt sabotagelagen bestraffas, med avsevärt högre straff än som stadgas i de anförda paragraferna i 19 kap. SL., den
