Beträffande vissa slags smittosamma sjukdomar, nämligen könssjukdomarna, givas i denna paragraf bestämmelser motsvarande dem, som i 5 § meddelas beträffande smittosamma sjukdomar i allmänhet. Könssjukdomarna intaga med avseende å behovet av straffskydd mot deras spridande en särställning, som gör det önskvärt att utforma straffbestämmelserna beträffande dem på ett från 5 § något avvikande sätt. Ehuru gällande strafflag saknar en allmän bestämmelse om straff för spridande av smittosam sjukdom, ha likväl beträffande könssjukdomarna upptagits bestämmelser om straff för den, som överför sådan sjukdom till annan eller utsätter annan för fara att bliva smittad därmed. I olikhet med vad fallet är enligt 5 § kräves sålunda enligt gällande lag beträffande könssjukdom icke att smittoämne blivit överfört eller spritt och icke heller att någon allmän fara för människors hälsa uppkommit, utan det räcker att en person utsatts för smittofara.
Gällande lags bestämmelser i detta ämne, vilka tillkommo år 1918 såsom ett led i den då genomförda lagstiftningen till bekämpande av könssjukdomarna, äro upptagna i SL 14: 21. Enligt detta lagrum inträder ansvar, där någon, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge, utsätter annan för fara att bliva smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, utsätter annan för fara att bliva smittad, ådrager han sig ock ansvar enligt paragrafen. Förhöjt straff må ådömas, om sjukdomen blivit överförd.
Kommittén, enligt vars systematik brottet på grund av smittorisken såsom allmänfarligt bör upptagas i förevarande kapitel, har ej funnit anledning att vidtaga annat än smärre jämkningar i dessa jämförelsevis nyligen tillkomna bestämmelser. För att göra tydligt, att könsumgänge faller under paragrafen även när det sker under användande av preventivmedel, har gärningsbeskrivningen ändrats så att den kommer att avse könsumgänge mellan sjuk och frisk person utan att tillika uppställts något krav på att den friske skall utsättas för fara att bliva smittad. I sak torde detta icke innebära någon avvikelse från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kommit till användning (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386). Ståndpunkten synes motiverad dels med hänsyn till att användande av preventivmedel ej torde helt utesluta fara för smitta, dels emedan straffbestämmelsen skulle bliva nära nog verkningslös om ett obestyrkt påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig ursäkt till dess motsatsen bevisats. Genom den ändrade avfattningen vinnes, att det i överensstämmelse med den ståndpunkt som intagits beträffande föregående brott i kapitlet kan i första punkten fordras att faran för smitta, där sådan alltjämt kräves, är täckt av uppsåt. I dessa fall förutsättes alltså för straffbarhet, att gärningsmannen insett att hans beteende innebar smittorisk eller ock att han ansett detta möjligt och att det måste antagas att han skulle begått gärningen även om han ägt visshet om
