förutsättes ej förmögenhetsöverföring. Brottet kan därför närmast ställas i nivå med egenmäktigt förfarande, oredligt förfarande och olovligt förfogande. Straffsatsen skiljer sig också, i normalfall, föga från dessa brotts. I fråga om sättet för brottets förövande står skadegörelse närmast de i 20 kap. SL upptagna förmögenhetsbrotten, vilka innefatta angrepp med yttre maktmedel på främmande maktsfär. Den skiljer sig från dessa genom att angreppet icke behöver bestå i en besittningsrubbning; det kännetecknas i stället av ett ingrepp i en saks substans.
Skadegörelse behandlas icke såsom i gällande strafflag i 19 kap. Detta kapitel har kommittén förbehållit åt gärningar av allmänfarlig art. Kommittén har därför utbrutit skadegörelsen ur nämnda kapitel och flyttat den till 24 kap.
Det i förslagets 24 kap. upptagna skadegörelsebrottet motsvarar av nuvarande 19 kap. något mera än 20 §. Härtill återkommer kommittén vid 1–3 §§, i vilka skadegörelsebrottet behandlas. Brottet har, liksom de förmögenhetsbrott som inleda vart och ett av 20–23 kap., indelats i tre svårhetsgrader. Den lindrigaste graden kallas åverkan, de båda andra skadegörelse och grov skadegörelse.
Vad angår de nu i SL 24 kap. behandlade åverkansbrotten, innebär den nuvarande ordningen, såsom berörts vid 20: 8, bland annat att olovligt tillgrepp av vissa uppräknade naturprodukter straffas som åverkan, varemot tagande av andra naturprodukter är straffritt; för tillgrepp av vissa skogsprodukter till värde överstigande snatterigränsen stadgas i SL 20: 8 stöldansvar. Kommittén föreslog i sitt betänkande om förmögenhetsbrotten, att SL 24 kap. skulle upphävas och ersättas med en allmän regel i förslagets 20: 7, att vad i 20 kap. vore stadgat angående tillgrepp jämväl skulle gälla där någon från fastighet olovligen avskilde och toge något som hörde till denna. Riksdagen beslöt emellertid, att SL 24 kap. tills vidare skulle bibehållas i huvudsak oförändrat samt att i 20 kap. i stället för förslagets 7 § skulle insättas en 8 §, upptagande undantagsregeln beträffande skogsprodukter.
Kommittén föreslår nu, såsom vid 20: 8 framhållits, att sistnämnda paragraf erhåller samma innehåll som 20: 7 i kommitténs tidigare förslag, dock med undantag för vad som faller under 24: 2. Enligt förslaget behandlas i sistnämnda lagrum den lindrigaste graden av skadegörelse under namn av åverkan och därunder inbegripes enligt paragrafens andra stycke att å skog eller mark olovligen taga växande träd eller av växande träd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget eller berett till bruk, allt under förutsättning att brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa; är brottet ej ringa, skola vanliga regler gälla. Den hittillsvarande ordningen att behandla tillgrepp av dessa naturprodukter lindrigare än tillgrepp av andra saker har alltså bibehållits på det sättet, att man i ringa fall bortser från gärningens egenskap av tillgrepp och blott fäster sig vid att den innebär skadegörelse på skogen (jfr NJA 1944 s. 277). Den nu föreslagna regleringen skiljer sig vidare från kommitténs tidigare förslag
