havet. I vissa fall kan det vara svårt att avgöra, huruvida gärning väsentligen är skadegörelse eller egenmäktigt förfarande. Ett inbrott, som icke leder till stöld och ej heller kan bedömas såsom stöldförsök, är sålunda efter omständigheterna att bedöma antingen såsom skadegörelse eller som egenmäktigt förfarande, beroende på om genom inbrottet sker sådan skadegörelse att denna framstår såsom mera väsentlig än den besittningskränkning gärningen tillika utgör. I alla händelser skall endast dömas för ettdera brottet. Som straffsatserna i huvudsak sammanfalla, saknar frågan emellertid praktisk betydelse. (Jfr NJA I. I 1942 s. 363 f.)
Skadegörelse förutsätter icke, att den sak mot vilken gärningen riktas är i annans besittning. Även den som besitter saken kan således göra sig förfallen till ansvar för skadegörelse genom att förstöra eller skada saken, förutsatt att hans gärning är till men för annans rätt. Exempel härpå utgöra de fall, i vilka någon förstör eller skadar sak som han hittat eller lånat eller mottagit till förvaring. Att hans gärning tillika synes falla under brottsbeskrivningen i SL 22: 4 för olovligt förfogande medför icke, att även detta lagrum blir tillämpligt.
Att medelst vilseledande förmå innehavaren av en sak att förstöra eller skada denna är icke att bedöma som medverkan till skadegörelse utan såsom oredligt förfarande. Detta gäller vare sig den handlande själv uppfattar sin gärning som skadegörelse, såsom då han slår sönder en staty i förhoppning att den gömmer en skatt, eller han svävar i villfarelse därutinnan, såsom då han utspisar sina kreatur med skadliga ämnen i tro att de äro lämplig kreatursföda.
Från skadegörelse böra vidare skiljas sådana gärningar varigenom ett tillägnande sker. Förbrukande av annans saker är sålunda att bedöma som tillägnelsebrott enligt 20 eller 22 SL. Enligt 2 § andra stycket jämställas emellertid vissa fall av tillägnande med skadegörelse.
I subjektivt hänseende förutsättes uppsåt. Det kräves icke, att brottet sker av förstörelselusta eller eljest i skadesyfte. Om så är kan det bliva att beakta vid straffmätningen. Oaktsam skadegörelse är icke i och för sig straffbar; att vålla skada på en sak, som man har i sin besittning, genom att olovligen bruka den kan emellertid medföra straff enligt SL 22: 7.
Straffet för skadegörelse är enligt SL 19: 20 böter eller fängelse i högst sex månader; vid synnerligen försvårande omständigheter må straffarbete i högst två år ådömas. I förslaget har skadegörelsebrottet, liksom stöld, bedrägeri och förskingring, delats i tre grader efter omständigheterna vid brottet. För den medelsvåra graden stadgas i 1 § fängelse eller böter, för den lindrigaste i 2 § allenast böter och för den svåraste i 3 § fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Det är härvid att märka, att en del brott som nu bestraffas enligt andra lagrum i 19 kap. än 20 § enligt förslaget falla under skadegörelsebestämmelserna. Detta gäller exempelvis bestämmelsen i SL 19: 15 om förstörande eller skadande av allmän minnesvärd eller brunn. Vidare äro beskrivningarna av mordbrand och andra allmänfarliga brott i förslagets 19 kap. delvis snävare utformade än motsvarande bestämmelser
