allmänt straff. För att rättsligt reglera detta förhållande erfordras särskilda straffbestämmelser i anslutning till i lagen beskrivna brottstyper vilka tillsammans bilda ämbetsbrotten. Dessa brott behandlas i nuvarande rätt i huvuddelen av 25 kap. och omfatta två grupper av ämbetsbrott. Å ena sidan straffbeläggas vissa gärningar vilka antingen endast kunna begås av ämbetsmän eller, om de överhuvud kunna begås av annan än ämbetsman, falla utanför de allmänna brotten i strafflagstiftningen och därför kunna betecknas såsom självständiga ämbetsbrott (t. ex. orätt dom eller beslut i SL 25: 1 eller tagande av muta i SL 25: 5). Å andra sidan behandlas vissa allmänna brott vilka bestraffas såsom särskilt kvalificerade på grund av att de förövats av en ämbetsman i hans tjänst (t. ex. åtal mot veterligen oskyldig person i SL 25: 3). Inom båda brottsgrupperna uppställas ett antal speciella brottstyper vartill fogas gemensamma generella straffbestämmelser i SL 25: 16 och 17. De sistnämnda tillämpas å självständiga ämbetsbrott ensamma för sig men å allmänna brott i konkurrens med den för brottet eljest gällande allmänna straffbestämmelsen.
I Thyréns utkast har ämbetsbrottens system bibehållits oförändrat. Även de bestämmelser om särskilda ämbetsbrott som förekomma i strafflagen bibehållas i det väsentliga. Däremot tillfogar utkastet flera nya speciella typer av ämbetsbrott dels för att undanröja ovisshet, huruvida bestämmelserna om generella ämbetsbrott vore tillämpliga, dels emedan straffet enligt dessa bestämmelser vore för lindrigt. De viktigaste av dessa nya ämbetsbrott äro osant intygande (8 §), uppenbarande av hemlighet varom ämbetsman i denna egenskap erhållit kännedom (9 §), tvång genom missbruk av ämbetsställning (12 §) och förledande av underordnad ämbetsman till brott i tjänsten (13 §).
Att lagstiftningen måste skydda den offentliga tjänstens behöriga gång genom att straffbelägga ett område av självständiga ämbetsbrott står utom all fråga. För att garantera erforderlig standard inom mängden av tjänsteåtgärder och upprätthålla tjänstens integritet måste ämbetsmän i betydande utsträckning underkastas strafftvång för gärningar som icke äro straffbelagda, om de begås av vanliga medborgare. Beträffande de på detta område utbildade speciella och generella brottstyperna visar erfarenheten otvetydigt, att de generella i tillämpningen alltmer dominera och att de speciella brotten numera endast förekomma i undantagsfall. Kommittén har ansett någon anledning icke föreligga att bryta med denna utveckling och söka uppställa ett antal nya speciella brottstyper med större praktisk betydelse än som tillkommer de nu förekommande. En sådan brottskatalog kan icke heller motiveras med att de skilda typerna påkalla strafflatituder av olika innehåll. Tvärtom visar det sig att de grunder för ämbetsstraffens användning och förhållande till de allmänna straffen som framgå av motiven till 2 kap. leda till i hög grad stereotypa strafflatituder. Och den allmänpreventiva synpunkten att genom moralbildande straffbestämmelser motverka vissa bestämda gärningstyper kan icke genomföras beträffande ämbetsmännens verksamhet på samma detaljerade sätt som i fråga om medborgarnas
