handlande i allmänhet; därtill är den offentliga tjänsten alltför mångsidig och invecklad. Då dessutom på ifrågavarande område generella straffbestämmelser uppenbarligen icke kunna undvaras, är det för rättssäkerheten utan betydelse, om vid sidan av dem uppställas flera eller färre speciella straffbud.
Kommittén har därför sett såsom den främsta uppgiften inom de självständiga ämbetsbrotten att utveckla hithörande generella straffbestämmelser, så att de så långt möjligt täcka det erforderliga behovet av strafftvång. Vid sidan därav ha speciella straffbestämmelser bibehållits endast i fråga om två brottstyper, nämligen tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Båda dessa brott intaga en särställning därutinnan, att ansvaret bör omfatta en vidare krets offentliga organ än vid ämbetsbrotten i övrigt, främst valda medlemmar av beslutande församlingar, och därjämte inbegripa icke blott nuvarande utan även förutvarande befattningshavare. Däremot saknas i förslaget motsvarighet till de i nuvarande 25 kap. 1, 2, 6, 8–10, 13 och 14 §§ upptagna speciella ämbetsbrotten, och hithörande gärningar hänföras i stället under de generella ämbetsbrotten. Sistnämnda brott äro utformade såsom två skilda brottstyper, tjänstemissbruk och tjänstefel. I överensstämmelse med uppställningen av de nya kapitlen i 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten inledes 25 kap. med den primära och strängare bestraffade brottstypen tjänstemissbruk. Inom denna har uppställts en enkel straffbestämmelse i 1 § och en kvalificerad för det fall att brottet är grovt i 2 §. Tjänstefel utgör subsidiärt brott i förhållande till såväl tjänstemissbruk som tagande av muta och brott mot tystnadsplikt samt upptages sist bland de självständiga ämbetsbrotten i 5 §.
I jämförelse med nu behandlade bestämmelser angående allmänna brott av ämbetsman och självständiga ämbetsbrott innebär förslaget beträffande de allmänna brott vilka samtidigt äro kvalificerade såsom ämbetsbrott en genomgripande omläggning. I nuvarande SL 25 kap. förekomma speciella straffbud vilka uppställa sådana sammansatta ämbetsbrott endast i 3 och 15 §§. De praktiskt viktigaste bestämmelserna av denna typ, nämligen angående ämbetsförskingring i äldre SL 25: 11 och 12, ha upphävts genom lagen den 12 juni 1942, och detta brott hänföres nu under de generella bestämmelserna i SL 25: 16 och 17. Dessa bestämmelser, vilka alltså numera äro tillämpliga på det stora flertalet allmänna brott i ämbetet, innebära, att jämte det allmänna brottet anses föreligga ett fristående ämbetsbrott. För båda brotten utmätes ett konkurrensstraff som i vanliga fall utgöres av allmänt straff och ämbetsstraff i förening eller, om ämbetsmannen lämnat tjänsten och på grund därav ersättningsstraff skall tillämpas, bestämmes gemensamt till ett förhöjt allmänt straff.
I förslaget ha några speciella bestämmelser om sammansatta ämbetsbrott icke ansetts erforderliga. De i SL 25: 8 och 15 förekommande brotten kunna erhålla ett passande bedömande genom att hänföras under förslagets generella regler. Vid utformandet av dessa regler bör utgångspunkten vara att det allmänna brottets karaktär av angrepp på verksamheten inom den
offentliga tjänsten kan beaktas antingen genom att skärpa straffet för det
