till ämbetsbrott enligt 5 Q. Om emellertid den medverkande själv är ämbetsman, kan gärningen för hans vidkommande innefatta tjänstefel eller annat ämbetsbrott och han blir i så fall straffbar i nämnda egenskap. Det är i detta hänseende att märka, att den omständigheten att någon som icke är underkastad ämbetsansvar utfört den handling som närmast åstadkommit den skadliga effekten icke fritager medverkande som genom sin handling brutit mot en tjänsteplikt från ansvar.
Beträffande de ämbetsbrott som behandlas i l–4 §§ är medverkansansvar väsentligt starkare motiverat än i fråga om tjänstefel. Vad först angår det i 3 § upptagna brottet, tagande av muta, finnes redan i 25: 5 andra stycket SL en bestämmelse, som i sak innebär att medverkande straffas. Enligt nämnda lagrum straffas nämligen den som till ämbetsman för hans ämbetsutövning lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning. Sådan gärning straffbelägges enligt förslaget i 10: 5 såsom ett särskilt brott, kallat bestickning. Beträffande det i 1 och 2 §§ upptagna allmänna ämbetsbrottet, tjänstemissbruk, har den i 25 kap. SL härskande grundsatsen, att medverkande ej straffas, genombrutits redan genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Denna reform innebar nämligen, att gärning, som förutom att den innefattar ämbetsbrott varom förmäles i SL 25: 16 jämväl utgör all-allmänt brott, såsom t. ex. trolöshet mot huvudman, skall bestraffas med tillämpning av såväl SL 25: 16 som det lagrum vari stadgas straff för det allmänna brottet, exempelvis SL 22: 5. Eftersom medverkan till allmänt brott enligt gällande rätt är straffbar, medförde reformen därför en väsentlig utsträckning av medverkansansvaret. I förslaget är räckvidden av de mot SL 25: 16 svarande bestämmelserna i 25: 1 och 2 begränsad till gärningar, vilka icke äro straffbelagda såsom allmänna brott. Liksom den som anstiftar en ämbetsman till en oriktig ämbetsåtgärd som medför skada för det allmänna enligt det sagda redan efter gällande rätt kan vara att straffa för medverkan till trolöshet mot huvudman, synes emellertid sådan anstiftare, där skada uppstår icke för det allmänna men väl för enskild och trolöshet mot huvudman därför ej föreligger, böra kunna straffas för sin medverkan. Ansvar bör sålunda kunna inträda exempelvis för den som anstiftar en ämbetsman eller likställd att med orätt vägra införsel- eller utförseltillstånd åt en konkurrent till anstiftaren eller att vid upprättande av stadsplan otillbörligt gynna anstiftaren. Enligt kommitténs mening är det motiverat, att den som anstiftar tjänstemissbruk eller är behjälplig därvid med vetskap om att gärningen innebär sådant brott och med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång blir straffad härför även om han själv icke är underkastad ämbetsansvar. Jämväl den som förleder en ämbetsman till det i 4 § behandlade brottet mot tystnadsplikt eller hjälper honom vid sådant brott synes vara väl förtjänt av straff för sin medverkan.
Med stöd av dessa överväganden har i första stycket upptagits en bestämmelse av innebörd, att om någon medverkat till gärning varom i 1, 2, 3 eller 4 § förmäles, han skall dömas till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Avsättning eller suspension komma däremot icke i fråga för
