för den lagliga möjligheten att reglera avlöningsförhållanden genom kollektivavtal bedömas oberoende av ämbetsansvaret. Denna av kommittén förutsatta uppmjukning av den utav regeringsrätten år 1942 intagna ståndpunkten synes kunna genomföras genom förmedling av praxis men bör, därest en sådan utveckling icke skulle komma till stånd, regleras i lagstiftningsväg. Något förslag i detta avseende anser kommittén för närvarande icke påkallat.
Såvitt angår det centrala område av ämbetsansvar som avser befattningshavare i stat och kommun anser kommittén, att ansvaret bör bibehållas väsentligen vid den omfattning detsamma erhållit enligt nuvarande lagstadganden och utvecklingen i rättspraxis efter strafflagens tillkomst. Kommittén har därför kunnat väsentligen inrikta sig på att i förevarande paragraf angiva de sålunda ansvariga befattningshavarna på ett mera bestämt och vägledande sätt än som skett i nuvarande SL 25: 22. I fråga om enskilda inrättningar och stiftelser har kommittén däremot endast på ett i jämförelse med SL 25: 22 mycket begränsat område upptagit i lagen direkt meddelade bestämmelser om ämbetsansvar och i övrigt föreslagit att göra detta ansvar beroende på Konungens förordnande i särskilda fall. I några hänseenden innefatta dock de legala reglerna en utvidgning av ämbetsansvaret. Därvid har kommittén i enlighet med det förut sagda utgått från att laglig möjlighet till kollektivavtal rörande denna personals avlöningsförhållanden kommer att upprätthållas.
Med tillämpning av nu angivna grunder skola enligt förevarande paragraf följande persongrupper vara underkastade ämbetsansvar. Såsom ämbetsmän i inskränkt mening upptagas i första punkten, i nära anslutning till oavsättlighetsgrundsatsen i regeringsformen § 36, domare, oavsett om han är i statens eller en stadskommuns tjänst, annan statens tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas samt förtroendeämbetsman enligt regeringsformen § 35. Vad som förstås med ämbetsman bestämmes här av nämnda stadganden i regeringsformen samt de bestämmelser i vissa avlöningsreglementen vilka gå ut på att den som tillsatts genom fullmakt icke kan i administrativ väg avsättas från sin befattning. Att närmare ingå på denna gräns saknar intresse i detta sammanhang, emedan gränsfallen i alla händelser föranleda tillämpning av ämbetsansvar enligt närmast följande led av paragrafen.
I andra punkten stadgas ämbetsansvar i första rummet för den som eljest handhar förvaltningsuppgift för stat eller kommun. Med kommun avses enahanda samfälligheter som i SL 25: 22 betecknas såsom städer och menigheter, och därunder inbegripas kommunala bildningar i vidsträckt mening, även sekundärkommuner, såsom landsting, härad och kyrklig samfällighet, samt specialkommuner, såsom fattigvårdssamhälle, skoldistrikt, dövstumdistrikt och kommunalförbund. Uttrycket "den som handhar förvaltningsuppgift" avser, liksom motsvarande uttryck i SL 25: 22, att uttryckligen inbegripa icke endast organ för en mera omfattande och varaktig förvaltning utan även den som handhar en till innehåll och till visst tillfälle begränsad uppgift, t. ex. såsom valförrättare. I övrigt omfattar detta led liksom hittills
