sådan handling på oriktigt sätt eller förneka handlingens äkthet. Kommittén har emellertid ansett sådan brottslighet, vilken innebär lämnande av osann uppgift, vara mera jämställd med de av Thyrén i hans utkast V. II. I behandlade brotten falsk förklaring och falsk angivelse. Nu nämnda brott ha sammanförts i förslagets 13 kap. Detta motsvarar i gällande rätt dels de vid 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott provisoriskt i SL 12: 5 b, 6 a, 21 och 22 upptagna bestämmelserna om immateriell förfalskning, dels SL 13 kap. om mened, dels ock stadgandena i SL 16: 1–6 om falskt åtal och falsk angivelse. Vad angår mened, föreslås den nyheten, att även dylik gärning av grov oaktsamhet, ovarsam edsaga, skall medföra straff. För osann skriftlig försäkran till myndighet och annat osant intygande i urkund ävensom för missbruk av urkund föreslås mera allmänna straffbestämmelser ände nu i SL 12 kap. upptagna. Beträffande falsk angivelse innebär däremot förslaget en inskränkning av det straffbara området. Åtal skall visserligen medföra ansvar för envar som icke hade sannolika skäl till åtalet, men för falsk tillvitelse inför åklagare, polismyndighet eller annan dylik myndighet skall man icke straffas blott därför att man vet sig icke kunna bevisa den lämnade uppgiftens riktighet.
Förslagets 19, 12 och 13 kap. kunna sägas omfatta gruppen brott mot allmänheten. Trots de stora skiljaktigheterna mellan de enskilda brotten kan dock brottsgruppen i sin helhet karakteriseras så, att den brottsliga gärningen innebär en viss allmän fara. Kapitlen innehålla i stort sett gemensamma bestämmelser om straffrihet eller straffnedsättning vid frivilligt avvärjande av faran. I 19 och 13 kap. stadgas även straff för den som åstadkommit fara på icke straffbart sätt men sedan han blivit den varse underlåter att avvärja den.
Kommittén har emellertid till behandling upptagit ej blott brotten motallmänheten utan även brotten mot staten. Såsom i direktiven framhållits, förete dessa båda brottsgrupper många beröringspunkter; sabotagebrottet regleras exempelvis bäst samtidigt med brotten mot rikets säkerhet. Förräderi och andra för rikets säkerhet menliga brott behandlas nu i SL 8 kap., som undergått åtskilliga förändringar i samband med de båda världskrigen under innevarande århundrade. Kapitlet erhöll helt ny lydelse år 1940, och ytterligare nyheter, främst straffskärpningar vid krig eller krigsfara, infördes 1942. Vid dessa lagändringar har Thyréns utkast om förräderibrott m. m. (X) blivit beaktat. Ändringarna ha emellertid vidtagits för att snabbt tillgodose vid varje särskild tidpunkt trängande behov på spridda punkter, och den systematiska överblicken över det hela har därför kommit i efterhand. Kommittén har medtagit detta långa och svåröverskådliga kapitel i sin utredning främst för vinnande av bättre systematik. 8 kap. i kommitténs förslag anger sig handla om brott mot rikets säkerhet. Därmed avses emellertid allenast brott mot rikets säkerhet i förhållande till utlandet, varemot det s. k. inrikes högförräderiet i SL 8: 2 under namn av uppror fått inleda förslagets 9 kap. Sistnämnda kapitel, som här rubriken Om högmålsbrott, omfattar i övrigt dels de i SL 9 kap. behandlade majestätsförbrytelserna
