tillfalla kronan. Den nämnda synpunkten har i många fall föranlett, att där egendom som skolat dömas förverkad ej finnes i behåll, i stället dess värde skall gäldas. Exempel på förverkandebestämmelser finnas, utom i de nämnda författningarna, även i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar, lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom, jaktstadgan den 3 juni 1938, fiskeristadgan den 17 okt. 1900, lotteriförordningen den 19 maj 1939, lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, lagen den 4 juni 1913 ang. förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning, kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel, kungl. förordningen den 11 juni 1926 ang. tillverkning och beskattning av brännvin, kungl. förordningen den 18 juni 1937 ang. försäljning av rusdrycker, kungl. förordningen den 11 juni 1919 ang. försäljning av pilsnerdricka, allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939. Lagen den 30 dec. 1939 ang. vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m., lagen den 13 juni 1941 om förverkande i vissa fall av spritdrycker och vin m. m., lagen den 5 juni 1942 om förbud i vissa fall mot handel med ransonerade varor och kungl. kungörelsen den 17 juni 1943 med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m. Jämförelsevis långtgående förverkandebestämmelser finnas i lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser ang. olovlig befattning med spritdrycker och vin. Enligt dessa skola spritdrycker och vin, vilka uppenbarligen ha olovligen införts, jämte kärl och emballage vara förverkade, evad någon fälles till ansvar för olovlig befattning därmed eller ej. Förverkandet drabbar dessutom, likaledes oavsett huruvida ansvar ådömes, under vissa förutsättningar farkost, dragare, fordon eller annat forslingsredskap som använts vid den olovliga införseln.
I nyare utländska strafflagar äro allmänna bestämmelser om förverkande vanliga. Exempelvis må anföras den norska strafflagen. Enligt § 34 i denna må föremål som frambragts genom straffbar handling eller som använts eller varit avsett att användas vid uppsåtligt brott förklaras förverkat, om dess ägare gjort sig skyldig till den straffbara handlingen. I § 35 stadgas vidare, att föremål vilkas egentliga bestämmelse är att tjäna såsom medel vid förövandet av straffbar handling må, såvida det finnes vara motiverat av hänsyn till det allmännas intresse, förklaras förverkade i vems ägo de än äro och utan att talan om ansvar behöver vara väckt eller kunna väckas mot någon. Slutligen stadgas i § 36, att genom straffbar handling vunnet utbyte eller ett belopp svarande mot det antagliga utbytet må förklaras förverkat hos den skyldige eller hos någon å vars vägnar han handlat, likaledes utan att talan om ansvar behöver vara väckt eller kunna väckas mot någon. Om en straffbar verksamhet bedrivits vanemässigt, må det förverkade beloppet bestämmas efter det antagliga utbytet av hela verksamheten. Danska strafflagen stadgar, i § 77, att förverkandeförklaring må meddelas beträffande föremål som frambragts genom brottslig gärning eller begagnats eller varit avsett att begagnas vid en uppsåtlig lagöverträdelse, såvida det tillhör någon för gärningen ansvarig, samt beträffande föremål som kan anses avsett att
