tjäna ett brottsligt syfte, där dess förverkande finnes påkallat av hänsyn till rättssäkerheten, ävensom beträffande utbyte av brottslig gärning, såvida ingen äger göra rättsligt anspråk därpå, eller ett däremot svarande belopp. Enligt schweiziska strafflagen, artikel 58, äger domstol, oavsett huruvida någon kan fällas till ansvar, meddela förverkandeförklaring beträffande föremål som använts vid förövande av straffbar gärning eller varit avsett därtill eller som frambragts genom brottslig gärning, allt under förutsättning att föremålet innebär fara för människors säkerhet, sedligheten eller den allmänna ordningen. Gåvor och dylikt som varit avsedda att förmå någon till brott eller att belöna någon för det han begått brottslig gärning skola enligt artikel 59 förklaras förverkade; finnes egendomen ej i behåll skall mottagaren utgiva dess värde.
Det är uppenbarligen önskvärt, att de skilda förverkandebestämmelserna i strafflagen avlösas av en mera enhetlig reglering. Vid behandlingen av förslaget till lagstiftning om förmögenhetsbrotten antydde ock föredragande departementschefen, att det vore en framtidsuppgift att införa allmänna regler om förverkande (kungl. prop. nr 4 till 1942 års riksdag s, 94). Kommittén har ansett det lämpligt, att allmänna bestämmelser i ämnet införas när revisionen av strafflagen utsträckes till att omfatta ett så stort antal brott som enligt förslaget skall ske. På bestämmelserna om slavhandel i 15 kap. anser sig kommittén emellertid icke böra ingå i förevarande sammanhang. Kommittén föreslår därför, att SL 8: 30, 12: 20, 19: 21, 20: 11 och 25: 7 upphävas och ersättas med bestämmelser i 18, 19 och 20 §§ i förevarande kapitel. Alt bestämmelserna få sin plats i 2 kap., vilket handlar om straffen enligt strafflagen, torde med strafflagens nuvarande uppställning vara ändamålsenligt. Därav får emellertid icke dragas den slutsatsen, att förverkande alltid skulle tjäna samma syfte eller följa samma regler som straff i egentlig mening.
Ett behov av förverkandebestämmelser gör sig i synnerhet gällande med avseende å föremål vilka använts såsom hjälpmedel vid brott. Det kan icke sägas vara ett tillfredsställande sakernas tillstånd att, såsom frånsett nyss berörda särskilda bestämmelser enligt gällande rätt är fallet, en brottsling skall vara berättigad att efter avtjänat straff återfå sina verktyg. Beträffande sådana föremål, som genom sin beskaffenhet framstå såsom särskilt lämpade till brottsverktyg, synes det önskvärt, att de kunna förklaras förverkade även om de icke kommit till brottslig användning. Vad som frambragts genom brott bör även stundom kunna förklaras förverkat. I alla dessa fall kan det förefinnas en fara för fortsatt brottslig användning av de ifrågavarande föremålen, vilken det är angeläget att undanröja genom förverkande. I andra fall kan det vara påkallat att genom förverkande fråntaga den brottslige hans vinning av gärningen.
Med ledning av dessa synpunkter ha i förevarande paragraf och den närmast följande upptagits bestämmelser att i vissa fall förverkande kan ske. medan i 20 § upptagits några delvis processuella detaljbestämmelser. Förverkande innebär enligt dessa bestämmelser städse, att egendomen tillfaller
