Den här sidan har korrekturlästs
85
Medverkan.
3: 3
3 §.

Missgärningsbalken i 1734 års lag innehöll i sitt sista kapitel, 61 kap., bestämmelser om delaktighet i brott. Enligt 1 § skulle var som bjöd eller lejde, hjälpte eller rådde annan till någon missgärning så att den därigenom skedde straffas lika med den som gärningen gjorde. Var någon eljest till gärningen mindre vållande, skulle han enligt 2 § plikta med spö eller ris, fängelse eller arbete efter som brottet var till. Enligt de båda följande paragraferna straffades den som vetat brott vara å färde men ej uppenbarade det samt den som sedan brott förövats hjälpt till att dölja gärningen eller hyst eller dolt grov missgärningsman.

I de förslag till ny strafflagstiftning, som upprättades under början och mitten av förra århundradet och som ligga till grund för vår gällande strafflag av år 1864, utformades mera ingående regler om delaktighetsansvar. Man utgick därvid uppenbarligen från den uppfattningen, att vid fleras medverkan till brott endast gärningsmannen vore straffbar enligt bestämmelserna angående de särskilda brotten i strafflagens speciella del. För att annan medverkande, betecknad såsom delaktig, skulle bliva straffbar ansågs därför behövligt att utöver gärningsmannaskap uttryckligen kriminalisera även delaktighet, och detta skedde genom bestämmelser i 3 kap. SL. Under denna uppfattning låg i överensstämmelse med samtida utländsk doktrin den föreställningen, att den delaktige icke förövat ett brott annat än genom förmedling av gärningsmannen och att emedan denne begått brottet av fri vilja och själv vore ansvarig för detta, det icke läte sig göra att anse straffbestämmelsen för brottet tillämplig även på den delaktige såsom om han begått brottet med gärningsmannen som redskap. Den delaktige vore straffbar blott för delaktighet i annans brott och blott om och i den mån ansvar särskilt stadgades därför.

I 3 kap. SL givas i huvudsaklig överensstämmelse med förslagen detaljerade bestämmelser om ansvar för delaktighet i brott. Enligt 1 § skall anstiftare straffas som vore han själv gärningsman. I 2 § föreskrives, att vid bestämmande av straff för anstiftan vissa omständigheter skola anses försvårande. Enligt 3 och 4 §§ bestraffas medhjälp till brott. Den som vid brotts utförande annan med råd eller dåd uppsåtligen hjälper så att gärningen därigenom sker, straffas enligt 3 § som vore han själv gärningsman, medan den, som före brotts utförande eller vid utförandet men i mindre mån än i 3 § sägs med råd eller dåd främjar gärningen, enligt 4 § straffas efter ty som han prövas ha bidragit till brottet, dock mindre än om han varit gärningsman. Enligt 5 och 6 §§ straffas deltagare i stämpling till brott. I 7 och 8 §§ bestraffas vissa fall av s. k. negativ delaktighet, d. v. s. underlåtenhet att avvärja eller upptäcka brott.

Det delaktighetsansvar som stadgas i 3 kap. SL är till sin natur accessoriskt i förhållande till gärningsmannens ansvar. För att delaktighetsansvar skall inträda förutsättes, att någon är såsom gärningsman ansvarig för brottet. Det förutsättes vidare, att delaktighetshandlingen sker uppsåtligen. Den som ouppsåtligt lämnar annan upplysning, varigenom denne sättes i stånd