medverkan har misslyckats. Under sistnämnda fall rymmes misslyckat försök till medverkan; enligt danska lagen, som helt allmänt straffbelägger försök, straffas sålunda exempelvis den som förgäves sökt övertala annan att begå brott. Straffet kan likaledes nedsättas för den som medverkat till kränkning av särskild plikt, vilken väl åligger annan men icke honom själv, såsom då någon som icke är ämbetsman medverkat till ämbetsbrott. Straff för medverkan, som ej är gärningsmannaskap, kan vidare i regel, om den avser lagöverträdelse som icke är belagd med högre straff än fängelse (Hæfte), bortfalla där den medverkande blott har velat giva mindre väsentlig hjälp eller styrka någon i ett redan fattat beslut samt där medverkan icke varit uppsåtlig utan blott oaktsam. Enligt en i annat sammanhang given bestämmelse, § 84, kan straffet nedsättas, där någon har låtit förmå sig till brott genom sin beroende ställning i förhållande till annan eller genom hot om betydande skada.
Vid en revision av svenska strafflagens bestämmelser angående det fall, att flera samverka till brott, torde avgjort vara att förorda, att lagstiftningen frigöres från uppfattningen om delaktighet såsom straffbar allenast då den innebär medverkan till annans brott. Den kritik, som i det föregående riktats mot vår gällande rätts reglering av ifrågavarande ämne, torde vara tillräcklig för att visa, att uppfattningen av delaktigheten såsom accessorisk medför avsevärda olägenheter. I stället torde även annan medverkande än gärningsmannen böra betraktas såsom självständigt ansvarig.[1]
Det torde emellertid ej vara möjligt att utan vidare anse delaktighetshandlingar lika väl som gärningsmannaskap straffbara enligt bestämmelserna angående de särskilda brotten i strafflagens speciella del. Dessa bestämmelser ha nämligen, utan tvivel med rätta, avfattats med tanke på det fall, att brottet förövats av endast en person, en gärningsman. Icke ens den norske lagstiftaren, som dock ansett delaktig i princip vara förövare av det ifrågavarande brottet lika väl som den som enligt vår lags terminologi skulle vara att betrakta som gärningsman, har funnit sig böra underlåta att uttryckligen stadga, att även andra medverkande än gärningsmannen skola straffas. Det sätt på vilket detta skett, nämligen genom att i de flesta brottsbeskrivningarna infoga en bestämmelse att straffstadgandet skall vara tillämpligt även på annan medverkande än gärningsmannen, förefaller emellertid onödigt omständligt. Bättre synes vara att, såsom skett i Danmark, genom en bestämmelse i allmänna delen av strafflagen göra de särskilda straffbuden i speciella delen tillämpliga även på annan medverkande än gärningsmannen.
En sådan allmän bestämmelse erfordras icke blott på grund av straffbudens avfattning utan är även önskvärd för att klargöra att det, där flera medverkat till brott, icke kan för varje medverkandes straffbarhet fordras att hans medverkan varit en betingelse för brottet. Den omständigheten, att den brottsliga effekten skulle ha kommit till stånd även om någon av flera medverkande undandragit sin medverkan, kan i regel icke få medföra att
- ↑ Se till det följande Strahl i SvJT 1943 s. 23 ff.
