till 1942 års riksdag, vari andra i nämnda betänkande framförda förslag förelades riksdagen, utelämnades den föreslagna bestämmelsen om straff för försök till anstiftan (se NJA I. I l942 s. 261). Straffrättskommittén har så mycket mindre funnit skäl att återupptaga förslaget om en sådan bestämmelse som den av kommittén föreslagna bestämmelsen om förberedelse i 2 § torde bereda i huvudsak tillräckligt straffskydd mot handlingar av ifrågavarande slag.
Enligt de överväganden, för vilka nu redogjorts, synes det motiverat att i strafflagens allmänna del upptaga en bestämmelse om ansvar för medverkan till brott byggd på tanken att varje medverkande skall vara ansvarig för vad han själv gjort, oberoende av vad andra medverkande förbrutit. Medverkande blir med en sådan regel icke ansvarig för delaktighet i annans brott utan för sin egen brottsliga gärning, varför det skulle vara oegentligt att bibehålla beteckningen delaktig för sådan medverkande som icke är gärningsman. Kommittén föreslår med stöd av det anförda i förevarande paragraf en bestämmelse av innehåll, att där flera medverkat till straffbelagd gärning, vad i lagen stadgas om straff skall äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Bestämmelsen kompletteras med en anvisning, att medverkande, som ej är att anse såsom gärningsman, skall dömas för anstiftan av brottet, om han förmått annan till utförandet, och eljest för medhjälp. Gärningsman anses straffbar direkt efter den särskilda bestämmelsen om brottet och dömes sålunda efter denna utan åberopande av 3 kap., dock att 3: 4 stundom kan vara tillämplig på en gärningsman och då bör åberopas. Annan medverkande dömes för anstiftan eller medhjälp till brottet under åberopande av såväl det särskilda straffbudet som 3: 3, ibland jämte 3: 4.
Förslaget gör sålunda, liksom gällande lag men i motsats till norsk lag, skillnad mellan gärningsman och annan medverkande. Det skulle enligt kommitténs mening te sig främmande, om den som på ett mindre väsentligt sätt medverkade vid exempelvis ett mord, skulle straffas icke för medhjälp till mordet utan för mord. Det är icke heller möjligt att i varje förekommande fall helt uppgiva föreställningen om en skillnad mellan olika medverkandes gärningar. Vid vissa brott måste det vara en förutsättning för ansvar, att någon medverkande utför en gärning som mera än de andras förtjänar beteckningen gärningsmannaskap. För att våldtäkt skall anses föreligga, kräves sålunda ovillkorligen, att gärningen utförts av en man, och blodskam kan ej anses ha kommit till stånd, med mindre ett skyldskapsförhållande består mellan en gärningsman och den med vilken brottet begås. På motsvarande sätt kräves vid mened, att någon som avlagt ed lämnar oriktig uppgift eller förtiger sanningen. Det sagda utesluter icke att annan medverkande straffas för samma brott, men denne är då ej att betrakta såsom gärningsman utan såsom anstiftare eller medhjälpare.
Det har icke ansetts erforderligt att närmare ange vad med gärningsmannaskap skall förstås. Liksom hittills torde det böra överlämnas åt rättstillämpningen att med ledning av de särskilda brottsbeskrivningarna avgöra,
