Den här sidan har korrekturlästs
96
Medverkan.
3:

beskaffenhet att den misshandlades samtycke icke gör gärningen straffri. Det bör nämligen uppmärksammas, att den kränktes samtycke vid de flesta brott betager gärningen dess straffbarhet. Ytterligare en inskränkning i straffbarheten följer därav, att vissa brottsbeskrivningar ge vid handen att brott icke föreligger med mindre en person, såsom gärningsman, utfört brottet mot någon annan. Detta är fallet beträffande dödande och misshandel varom stadgas i 14 kap. SL. För att sådant brott skall föreligga förutsättes alltså, att någon utfört gärningen mot annan. Att någon utför gärningen mot sig själv är icke straffbelagt, och följaktligen är den som medverkat till sådan gärning icke heller straffbar.

Det sist sagda innebär, att förslaget icke föranleder att medverkan till självmord blir straffbelagd. Huruvida denna ståndpunkt är sakligt motiverad, kan vara föremål för delade meningar. Sådan medverkan torde ha varit straffbar enligt 1734 års lag. I missgärningsbalken 13: 2 stadgades nämligen straff för den som, där han fann att annan försökte taga livet av sig medelst hängning eller annorledes, underlät att rädda honom fastän han kunde göra det. Detta stadgande torde giva vid handen, att lagstiftarens mening varit att vanlig delaktighet i självmord vore straffbar, och så uppfattades säkerligen lagen under den första tiden av dess giltighet (se Thyrén l s. 153). Vid mitten av 1800-talet synes emellertid uppfattningen ha varit den motsatta att döma av ett uttalande av lagutskottet vid 1847–1848 års riksdag. I lagkommitténs år 1832 och 1839 avgivna förslag till ny strafflag upptogs ett stadgande, 16: 4, om straff för den som hjälper annan till självmord, och ett sådant stadgande innehöll även lagberedningens år 1844 avgivna förslag. När sedermera kungl. förordningen den 21 januari 1861 om mord, dråp och annan misshandel avlöste missgärningsbalkens bestämmelser i nämnda ämnen, inflöt dock icke något stadgande om ansvar för delaktighet i självmord i förordningen, och icke heller 1864 års strafflag innehåller något stadgande därom. Enligt gällande lag anses delaktighet i självmord icke vara straffbar, såvida ej den delaktige är att straffa såsom medelbar gärningsman.

I främmande rätt är delaktighet i självmord flerstädes straffbar, Så är förhållandet enligt danska strafflagen § 240 och norska strafflagen § 236 samt jämväl enligt engelsk rätt. Schweiziska strafflagen innehåller i artikel 115 ett stadgande om ansvar för den som av egoistiska motiv förleder någon till självmord eller hjälper honom därtill. Enligt tysk rätt är medverkan till självmord för närvarande icke straffbar, men tyska straffrättskommissionen har för avsikt att föreslå straff för den som förleder annan därtill.

Thyrén har i motiven till sitt utkast förordat att delaktighet i självmord kriminaliseras, men han avstod från att upptaga någon bestämmelse därom i sitt utkast, emedan det på grund av att motsvarande fråga uppkommer beträffande andra brott syntes honom lämpligt att uppskjuta frågans behandling (I s. 204).

Enligt kommitténs mening är det stötande, att straffrihet skall åtnjutas av den som genom oriktiga uppgifter förleder annan att beröva sig livet. Även den som, låt vara utan att bruka osanning, övertalar annan till