Den här sidan har korrekturlästs
97
Medverkan.
3: 3

självmord synes straffvärd och likaså den som med råd eller dåd hjälper annan att begå självmord ehuru han förstår att dennes önskan att beröva sig livet beror på ett övergående depressionstillstånd. Ä andra sidan kunna fall förekomma, i vilka hjälp till självmord kan förefalla ursäktlig. Vid ett straffbeläggande av medverkan till självmord måste därför övervägas, huruvida och i vad mån undantag bör göras för dessa fall. Men dessa synas vara desamma som de, i vilka det skulle kunna komma i fråga att bedöma även dödande på offrets egen begäran mindre strängt. Som exempel må nämnas dödande av en obotligt sjuk för att befria honom från hans plågor. I vilken omfattning medverkan till självmord bör straffbeläggas bör därför lämpligen övervägas i samband med en omprövning av straffbestämmelserna angående dödande. Kommittén anser fördenskull ändamålsenligt, att det icke 1 förevarande sammanhang göres någon ändring i gällande rätts ståndpunkt att medverkan till självmord är straffri utan att frågan uppskjutes till den blivande revisionen av 14 kap. SL.

I andra punkten av andra stycket ha vissa omständigheter uttryckligen förklarats äga objektiv betydelse. Beträffande brott med s. k. specialsubjekt, d. v. s. brott som enligt gärningsbeskrivningen förutsätta att brottet förövats av någon i särskild ställning såsom t. ex. av en syssloman eller en gäldenär, stadgas nämligen där, att ansvar skall inträda även för medverkande som ej intager sådan ställning. Det förutsättes därvid, att den medverkandes uppsåt omfattar att medverka till gärning av en person i den ifrågavarande ställningen eller, där oaktsamhet är tillräcklig, att han bort känna till att den andre intager sådan ställning. Har en gäldenär gjort sig skyldig till gäldenärsbrott, skall därför även medverkande som icke är gäldenär kunna straffas för medverkan till brottet. Omvänt skall en gäldenär kunna straffas för gäldenärsbrott, även om själva gärningen utförts av annan. För att gäldenärsbrott skall föreligga fordras sålunda icke, att den faktiske gärningsmannen är gäldenär utan blott att någon av de medverkande är det. Såsom i det föregående framhållits, blir emellertid gäldenären att döma såsom gärningsman, ehuru annan faktiskt står närmare den brottsliga effekten. Huruvida även den som utfört den brottsliga gärningen i dessa fall skall dömas som gärningsman beror på om han intager en så självständig ställning att han enligt ett naturligt betraktelsesätt ej är att anse som blott medhjälpare. Vad nu sagts om gäldenärsbrott gäller även exempelvis förskingring. För att förskingringsansvar skall inträda är det tillräckligt, att någon av de medverkande befinner sig i den särskilda ställning som förutsättes för sådant ansvar. Likaså skall naturligtvis dömas för medverkan till blodskam, även om blott gärningsmannen står i skyldskapsförhållande till föremålet för brottet. Med ifrågavarande bestämmelse avses däremot icke att till alla medverkande utsträcka den inverkan i mildrande eller skärpande riktning vid bedömande av straffbarhetens grad, som lagen stundom tillmäter den omständigheten att den till brottet skyldige står i nära förhållande till offret för brottet. Den lindrigare straffsatsen för barnamord är

sålunda icke tillämplig beträffande den som medverkat till moderns brott, och

7–440592