ikraftträdande. Då byggnadsområde fastställdes, borde som regel iakttagas att ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande av strandområdet, som eljest vore olämpligt. Meningen var att den föreslagna regleringen skulle genomföras utan ersättning till markägarna. Byggnadsområde skulle därför så bestämmas, att markägares möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skulle dock icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattade 70 procent eller mera av markägares inom strandområdet belägna, för bebyggande användbara mark.
Någon bestämmelse om ökad rätt för allmänheten att färdas över de skyddade områdena eller att vistas å desamma innehöll förslaget icke. I motiven framhölls också uttryckligen, att avsikten med regleringen icke var att inrymma någon sådan ökad rätt åt allmänheten. Däremot upptogs i strandlagen stadganden, som avsågo att i viss omfattning förebygga, att markägare genom uppsättande av för legitima ändamål icke erforderliga stängsel inom strandområden skulle kunna hindra allmänheten tillträde.
I det stora flertalet av de över förslaget avgivna yttrandena förklarades, att syftet med den ifrågasatta lagstiftningen vore gott. Lagstiftningen avstyrktes emellertid i de flesta yttrandena liksom även i ett stort antal från kommunalmyndigheter, sammanslutningar m. fl. inkomna skrivelser och resolutioner. Mot förslaget anfördes, bland annat, att frågan om rätten att beträda annans mark – varmed även sammanhängde rätten att där bada, tälta, göra upp eld o. s. v. – vore av grundläggande betydelse för ifrågavarande spörsmål, varför i första hand nämnda fråga borde ha blivit grundligt utredd, att bestämmelser i ämnet icke behövde ha den omfattning, som avsåges i förslagen, att intrång genom de föreslagna stadgandena komme att göras i jordägarnas näringsdrift, bland annat beträffande fisket, att de föreslagna bestämmelserna innebure ett faktiskt ianspråktagande av mark på fastighetsägarens bekostnad utan skäligt vederlag samt att jordägarna utan att så kunde anses vara nödvändigt skulle förorsakas avsevärda kostnader.
I fritidsutredningens betänkande med förslag angående inrättande av fritidsreservat föreslogos dels åtgärder för disponerandet av kronans fasta egendom för friluftsändamål, dels vissa lagstiftningsåtgärder. I sistnämnda hänseende föreslogs ändrad lydelse av 1 och 35 §§ hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566). Ändringen innebar att hälsovårdsnämnden skulle verka för att åt stadens (hälsovårdsområdets) invånare, i den mån förhållandena, det medgåve, bereddes möjlighet att inom därför lämpade
