Den här sidan har korrekturlästs

Det syntes Malmberg böra särskilt framhållas att förevarande spörsmål låge inom området för stadsplane- och byggnadslagstiftningen eller närmast sammanhängde med frågan om en rättslig reglering av regionplaneinstitutet.

Till Malmbergs mening anslöto sig i huvudsak utredningens ordförande, landshövdingen H. Kjellman och ledamoten fru G. Svenson.

Enligt särskilt yttrande av en annan ledamot, numera professorn L.-G. Romell borde i titeln till förslaget till servitutslag orden »för bildande av fritidsområden» ha ersatts med orden »för bevarande av naturområden». Lagförslagets ordalag »bevara eller öka… envar lovligt» borde utbytas mot orden »i allmänhetens intresse bevara naturen eller landskapet». Vidare borde det i fråga om förening eller stiftelse uppställda villkoret för expropriationstillstånd, att verksamheten vore »ägnad att främja ett sunt friluftsliv» utgå såsom överflödigt och eventuellt hinderligt för lagens syften. Till utveckling av sin mening anförde Romell bland annat att friluftslivet hade inom ett fritidsområde, bortsett från de få arealer, som anvisades till tältplatser och dylikt och där friluftslivet måste offras, i en väsentlig punkt ett intresse, som helt överensstämde med markägarens. Allmänhetens nyttjande av området borde så organiseras, att skador icke uppstode på mark eller annan natur. Regleringen kunde ske i olika former och borde avpassas efter områdets storlek, besöksfrekvens m. m., men vid högre besöksfrekvens bleve inskränkningar i allmänhetens rörelsefrihet ofrånkomliga, om området i längden skulle väl fylla sin uppgift.

I särskilda yttranden förordades vidare att det föreslagna servitutet skulle begränsas till giltighetstiden, så att servitutsavtal skulle gälla högst femtio år. Överlåtelse av servitut borde ej heller få ske med mindre jordägarnas medgivande inhämtats.

I de över betänkandet avgivna yttrandena vunno de uttalade särmeningarna i stor omfattning anslutning. Betänkandet har hittills icke föranlett någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.


Fritidsutredningens strandlagsförslag har däremot nyligen i modifierad form upptagits. Under åberopande av att en särskild lagstiftning vore av behovet påkallad om de för allmänheten ännu åtkomliga strandområdena skulle kunna bevaras såsom rekreationsplatser för allmänheten samt med hänsyn till de risker, som i detta hänseende kunde följa av ett upphävande eller mildrande av nuvarande stränga restriktioner med avseende å sportstuge- och villabebyggelse, har Kungl. Maj:t i proposition, nr 223, förelagt 1950 års riksdag förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Lagen är avsedd att träda i kraft omedelbart och gälla till och med den 31 december 1952. Enligt förslaget, som i oförändrat skick antagits av riksdagen,[1] har länsstyrelsen, i syfte att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv, tillagts befogenhet att förordna, att nybyggnad icke må företagas inom visst strandområde vid havet eller vid insjö eller vattendrag utan länsstyrelsens tillstånd. Förordnandet må avse mark och vattenområde inom ett avstånd av högst

  1. Lag i ämnet utfärdad den 15 december 1950 (nr 639).
103