300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Lagen äger ej tillämpning beträffande område som ingår i stadsplan eller byggnadsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats för området. Ej heller skall nybyggnadsförbud, som meddelats med stöd av lagen, utgöra hinder för uppförande av byggnad, som erfordras för försvarets, jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns behov. Avsikten med lagen är att byggnadstillstånd skall kunna vägras, oberoende av om markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning till markägaren är heller icke avsedd att utgå. Emellertid framhålles i motiven, att därmed icke är avgjort, om och i vilken omfattning markägaren – sedan en definitiv lagstiftning trätt i kraft, och en sådan förutsättes skola efterträda den provisoriska lagen – skall kunna erhålla gottgörelse. Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t har chefen för justitiedepartementet i juli 1950 tillkallat särskilda sakkunniga för att utreda frågan om en definitiv reglering av strandbebyggelsen m. m. samt i samband därmed klarlägga förutsättningarna för att ägare av mark, som beröres av lagstiftningen, skall få ersättning härför.
Såsom nämnts gjordes i fritidsutredningens betänkande med förslag angående inrättande av fritidsreservat bland annat den meningen gällande, att frågan om avsättande av mark för dylikt ändamål låge inom området för stadsplane- och byggnadslagstiftningen eller närmast sammanhängde med frågan om en rättslig reglering av regionplaneinstitutet. Sedan fritidsutredningens betänkande avgavs har ny byggnadslagstiftning tillkommit. Det bör i detta sammanhang något redogöras för denna lagstiftning i de delar den är av betydelse ur naturskyddssynpunkt.
Enligt 5 § byggnadslagen den 30 juni 1947 fordras för att mark skall få användas till tätbebyggelse – varmed enligt 6 § förstås sådan samlad bebyggelse som nödvändiggör särskilda anordningar för tillgodoseende av gemensamma behov – att marken vid planläggning enligt lagen prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Planläggning kan vara av två huvudslag, nämligen dels mera schematisk planläggning i form av regionplan eller generalplan, dels detaljplaneläggning genom stadsplan eller byggnadsplan. Inom område, som ej ingår i stadsplan eller byggnadsplan, kan byggnadsverksamheten regleras genom utomplansbestämmelser. Regionplan skall enligt 126 § byggnadslagen upprättas, om för två eller flera kommuner gemensam planläggning finnes böra i ett eller flera hänseenden äga rum beträffande grunddragen för markens användning, såsom i fråga om viktigare trafikleder, flygplatser, områden för tätbebyggelse och områden för friluftsliv samt anläggningar för Vattenförsörjning och avlopp. Som exempel på andra ändamål än de i paragrafen angivna nämndes i förarbetena till lagen bland annat inrättande av naturskyddsområden. I 157 § byggnadsstadgan föreskrives också att vid uppgörande av regionplan bör
104
