naturskyddssträvandena deras berättigande. Och härvid måste, såsom utredningen tidigare framhållit, betydelsen av naturens skyddande med hänsyn till dess värde för allmänheten ur fritidssynpunkt, eller vad utredningen kallar det sociala naturskyddet, tillmätas synnerlig vikt.
Även de bestämmelser i byggnadslagstiftningen, för vilka här redogjorts, äro i mycket motiverade av sociala skäl. Att jämväl nationalparkernas syfte är i hög grad socialt betonat har förut erinrats. Och naturminnena, ehuru företrädesvis av kulturellt intresse, fylla också de, i den mån de hållas tillgängliga och äro njutbara för allmänheten, en social uppgift.
Det kunde förefalla som om vid angivna förhållanden behovet av naturskydd ur social synpunkt vore tillräckligt tillgodosett. Så är emellertid enligt utredningens mening ej fallet. Till en början må framhållas, att det icke ur social – lika litet som ur kulturell – synpunkt är tillfyllest med lokalt begränsade åtgärder. Naturskyddet måste i viss utsträckning få även generell karaktär, därvid särskilt bör beaktas vikten av att icke landskapsbilden onödigtvis skadas eller vantrevnad orsakas genom att naturen blir föremål för nedskräpning och dylikt. Utredningen återkommer till dessa frågor. Ej heller de socialt betonade lokala naturskyddsintressena kunna emellertid med nuvarande bestämmelser tillvaratagas i erforderlig omfattning. I samband med planläggning i den ordning, byggnadslagen föreskriver, kunna visserligen områden med ur fritidssynpunkt värdefull natur reserveras såsom fritidsområden. Och även stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen bereda vissa möjligheter till ett socialt naturskydd. Men avsättande av mark såsom fritidsområde med anlitande av något av byggnadslagstiftningens planinstitut förutsätter praktiskt taget, om skyddet skall kunna göras effektivt, att marken inlöses. Det blir då ett förfarande, förenat med så stora kostnader att det såsom led i mera omfattande naturskyddssträvanden får förhållandevis ringa värde. Vad åter beträffar stadgandena i 86 och 122 §§ byggnadslagen förutsätta de för sin tillämpning, att den mark, som skall skyddas, utmärkes av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Ur social synpunkt kan det emellertid vara önskligt att skydda även helt vanlig natur. För övrigt äro nämnda stadganden i så måtto begränsade, att de endast taga sikte på byggnadsföretag men däremot icke lämna möjlighet att hindra andra åtgärder av ur naturskyddssynpunkt olämplig art såsom uppsättande av stängsel, anordnande av upplag, schaktning och trädfällning.
Även omförmälda (s. 103) förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden syftar endast till att reglera bebyggelsen. Visserligen kan en definitiv strandlagstiftning komma att innehålla skyddsbestämmelser jämväl mot ingrepp i naturen inom strandområdena av andra slag än nybyggnad. En sådan lagstiftning kan uppenbarligen ur naturskyddssynpunkt bli av värde. Men om än strandområdena många gånger
108
