i kringliggande områden. Genom en sådan avfattning av skyddsbestämmelserna möjliggöres exempelvis fridlysning av utsiktsplatser. Skydd för den utblick över landskapet, som en sådan plats erbjuder, får däremot vinnas i annan ordning. En möjlighet härvidlag är fridlysning såsom naturminne enligt 7 §. En annan lämnas genom de bestämmelser till skydd för landskapsbilden, som utredningen föreslår under 22–25 §§.
Måhända kunde det anses såsom ej absolut nödvändigt att sålunda möjliggöra fridlysning enligt naturskyddslagen av utsiktsplatser och andra områden, för vilka det karakteristiska är belägenheten. Eventuellt skulle det kunna anses tillräckligt att genom ändringar i bland annat 86 och 122 §§ byggnadslagen utvidga det skydd mot olämplig bebyggelse, som byggnadslagstiftningen erbjuder. Ett skydd enligt nämnda lagstiftning blir dock icke lika omfattande som det skydd, vilket kan beredas genom fridlysningsbestämmelser. Det torde därför vara lämpligt att, om än antydda ändringar i byggnadslagstiftningen genomföras, likväl bevara möjligheten också till fridlysning. Vad frågan om ändringarna i byggnadslagen beträffar återkommer utredningen härtill (s. 178).
Länsstyrelsen handhar ju icke endast ärenden om fridlysning av naturminnen utan även avgöranden enligt byggnadslagen. Det torde därför vara lämpligt att denna myndighet anförtros jämväl frågor om fridlysning av naturparker. Givetvis bör det åligga länsstyrelsen att i sådana ärenden höra sakkunniga myndigheter och organisationer. Av särskild betydelse är därvidlag, att kommunala organ få tillfälle att uttala sin mening. Föreskrifter därom upptagas i tillämpningskungörelsen.
I överensstämmelse med vad som föreskrivits om naturminnen bör beträffande naturparker stadgas att länsstyrelsen i fridlysningsbeslut skall angiva grunden till fridlysningen.
Tillika bör, likaledes i anslutning till vad som föreslagits om naturminnen, länsstyrelsen vid fridlysningen meddela de särskilda bestämmelser, som i det aktuella fallet prövas erforderliga till säkerställande av fridlysningens syfte. I detta avseende föreligger i fråga om naturparker, såsom tidigare erinrats, behov av bestämmelser ur två, delvis mot varandra stridande intressesynpunkter. Dels måste nämligen ett till naturpark avsatt område skyddas mot åtgärder från rättsägares sida, genom vilka områdets användning för det med fridlysningen avsedda ändamålet hindras eller försvåras. Det kan alltså erfordras förbud till exempel mot stängsel, varigenom allmänheten hindras tillträde, mot försäljning av mark till tomter, mot uppförande av sportstugor. Dels måste området skyddas mot olämpliga åtgärder av den allmänhet, som där skall söka sin rekreation.
Liksom då det gäller naturminnen skola beträffande naturparker, i mån
110
