så erfordras, genom fridlysningsbestämmelserna regleras även vården och förvaltningen. I olikhet mot vad som föreslagits om naturminnen torde emellertid beträffande naturparker vården och förvaltningen böra som regel ankomma icke på myndighet utanpå områdets ägare eller brukare. Meningen med en naturpark är ju oftast, att den på det hela taget skall kunna brukas och nyttiggöras på samma sätt som före fridlysningen; fridlysningens syfte är blott att hindra att området förlorar sitt värde ur social synpunkt. Det är då mest ändamålsenligt att förvaltningen stannar kvar hos den, som förut omhänderhaft densamma. Skulle till äventyrs förvaltningen av en naturpark böra anförtros myndighet, torde detta få bli beroende på särskild överenskommelse. Det naturliga torde vara att för sådant fall inlösen av området sker.
I princip torde uppgiften att disponera mark för fritidsändamål böra lösas i samband med planläggning enligt byggnadslagen. Visserligen kan denna ordning vara obekväm med hänsyn därtill att en mera omfattande dylik planläggning blir en fråga på ganska lång sikt, ej minst till följd av den stora bristen på kompetent arbetskraft. För att fridlysning såsom naturpark skall få företagas utan samtycke av markens ägare torde emellertid böra fordras en så grundlig och förutsättningslös utredning till klarläggande av områdets behövlighet, lämplighet och betydelse för det med fridlysningen avsedda ändamålet, att den knappast kan ske annat än i samband med en allmän planlösning d. v. s. företrädesvis genom upprättande av region- eller generalplan. Ehuru stadsplan och byggnadsplan i detta sammanhang torde spela en mindre roll, bör även sådan plan kunna läggas till grund för ett fridlysningsbeslut. Erinras må att en regionplan kan begränsas att avse lösandet av ett enda spörsmål, t. ex. inrättande av fritidsområden. Härigenom förenklas förfarandet. Vad generalplan beträffar behöver sådan plan icke vara fastställd för att få den verkan som här avses; det är tillräckligt att planen antagits.
För det fall åter, att ägaren av marken samtycker till dess ianspråktagande såsom naturpark, synes kravet på föregående planläggning kunna eftersättas. Med hänsyn till att fridlysningen och i samband därmed meddelade fridlysningsbestämmelser åsyfta att reglera icke blott ägares och nyttjanderättshavares befogenheter – och i dessa torde ofta mycket små begränsningar vara nödvändiga – utan även allemansrättens utövning, synes sådant samtycke böra kunna utverkas icke alltför sällan. Eftersom fridlysningen i dylikt fall har karaktären av en frivillig överenskommelse mellan markens ägare och vederbörande myndigheter, har ju den förre alla förutsättningar att få fridlysningsbestämmelserna utformade på ett för honom godtagbart sätt. Han kan också, om så skulle finnas önskligt, ge
