samtycket sådant innehåll, att fridlysningen blir tidsbegränsad. Därigenom vinnes, att fridlysningsfrågan efter viss tids förlopp måste tagas under förnyad omprövning, därvid mellankommande omständigheter kunna beaktas. Samtycke av andra rättsinnehavare än markägaren torde ej böra krävas; ägaren får taga ansvaret för övriga intressenter.
Samtycka såväl markägaren som övriga rättsinnehavare med avseende å fastigheten till fridlysningen, lösas eventuella ersättningsfrågor utan lagstiftning. Då åter fridlysning såsom naturpark kommer till stånd utan dylikt samtycke, böra enligt lag, på samma sätt som för motsvarande fall skall enligt förslaget gälla i fråga om naturminnen, markägare och andra rättsinnehavare vara berättigade till ersättning, i den mån skälig anledning finnes därtill. I fråga om ersättningsreglernas utformning har utredningen, liksom beträffande naturminnena följt gällande lagstiftning för likartade fall. Härom hänvisas till vad tidigare anförts (s. 93 o.f.). Ersättning förutsättes således skola utgå om genom fridlysningen orsakas skada som är att beteckna såsom avsevärd. Är skadan så omfattande, att till följd därav den av fridlysningen berörda fastigheten kan nyttjas allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande till fastighetens tidigare värde, kan ägaren fordra inlösen av fastigheten. Emellertid har såsom nämnts (s. 104) nyligen inom justitiedepartementet påbörjats utredning genom särskilda sakkunniga om skydd för strandområden samt om de ersättningsbestämmelser som vid genomförande av sådant skydd böra gälla. Skulle såsom följd av sistnämnda utredning komma att beträffande strandområden beslutas andra ersättningsregler än de i föreliggande förslag till naturskyddslag upptagna, torde få tagas under övervägande huruvida ändring i vad här föreslagits bör göras i syfte att åstadkomma största möjliga likformighet. Detta gäller för sådant fall naturskyddslagens ersättningsbestämmelser överhuvud, således ej blott i vad de avse naturparker. Ifrågasättas kan för övrigt om ej under angivna förutsättning jämväl ersättningsbestämmelserna i en rad andra lagar borde bli föremål för översyn.
Samtycke, som i fridlysningsärende lämnas, vare sig beträffande fridlysningsåtgärden som sådan eller i ersättnings- eller annat avseende, och vare sig det lämnas av markägare eller av annan rättsinnehavare, bör, liksom då det gäller naturminnen, vara bindande för ny ägare eller innehavare.
Det kunde ifrågasättas att för fridlysning såsom naturpark fordra samtycke av den kommun, inom vilken marken är belägen. Kommunen har ju intresse av hur marken inom densamma disponeras. Det är också naturligt att fridlysningen icke sker mot kommunens önskan. Något praktiskt behov av uttrycklig föreskrift härutinnan torde dock icke föreligga. Tvärtom kan det vara lämpligt att, om fastighetens ägare och länsstyrelsen äro ense om betydelsen av ett områdes fridlysning såsom naturpark för
112
