Den här sidan har korrekturlästs

grund av sina egendomliga eller vackra blommor eller sitt dekorativa bladverk särskilt eftersökta av allmänheten. I båda fallen kan uppkomma risk för utrotning. Möjlighet till generell fridlysning bör därför finnas så snart sådan risk föreligger, d. v. s. även innan utrotningen hunnit så långt att växten är att beteckna som sällsynt. Ehuru frågan om generell fridlysning enligt naturskyddslagen har mindre betydelse då det gäller djurarter, äger det sagda i tillämpliga delar giltighet också beträffande dessa.

Mot nuvarande bestämmelser har vidare anmärkts, att de möjliggöra en begränsning av allemansrätten men däremot icke av äganderätten eller därur härflytande rätt. Det har föreslagits, bland annat i förenämnda (s. 51) betänkande av professor Sernander, att generell fridlysning skulle gälla även mot ägare. För detta förslag talar, att generell fridlysning av exempelvis en växtart för närvarande i praktiken innebär, att markägaren erhåller ensamrätt att tillgodogöra sig arten i fråga. Han kan överlåta eller dela med sig av denna rätt åt vem han vill. Ej sällan begagnat han sig av denna befogenhet. Emellanåt ha visserligen fridlysta växtarter blivit försiktigt beskattade och även föremål för skyddsåtgärder från markägarens sida. Ett exempel å sådana växtarter är misteln. I andra fall åter ha de utsatts för utplundring. Ur naturskyddssynpunkt är det därför önskligt, att den generella fridlysningen kan innebära även inskränkning i ägarens liksom också i brukarens befogenheter. Utredningen föreslår, att fridlysningen må kunna givas dylik vidgad omfattning. Av praktiska skäl torde dock böra undvikas sådan utformning av bestämmelserna, att markägare eller brukare tillskyndas intrång av beskaffenhet att skäligen böra föranleda ersättning för genom fridlysningen orsakad skada. I anslutning till vad som stadgas i den finska naturskyddslagen bör fridlysningsrätten så avgränsas att ekonomiskt betydelsefulla intressen icke trädas för nära. Enligt utredningens mening tillgodoses denna synpunkt i tillbörlig utsträckning om från det förbud, som den generella fridlysningen innebär, undantagas åtgärder, erfordras eller eljest sammanhänga med ett ändamålsenligt brukande av fastigheten.

Det sagda är icke så att förstå, att generell fridlysning alltid bör gälla även mot ägare och därmed jämställda. Fridlysningen bör i detta liksom i annat hänseende anpassas efter omständigheterna. Den bör ej givas större räckvidd än som i varje fall erfordras. Den möjligheten finnes också, att, då ett mot ägare gällande generellt förbud meddelas, fritaga från detsamma till exempel den markägare, som förbinder sig att vidtaga särskilda skyddsåtgärder.

Ej minst med hänsyn till de variationer av den generella fridlysningens omfattning, som sålunda möjliggöras, synes en centralisering av handläggningen av fridlysningsärendena erforderlig. Det är nämligen angeläget att bestämmelserna tillämpas enhetligt över hela landet. Fridlysning enligt

116