som i sitt utlåtande (nr 3) anförde bland annat att mycket skulle kunna göras genom ganska enkla åtgärder för att undvika ett ingalunda önskvärt förfulande av landskapsbilden utan att dessa åtgärder skulle ekonomiskt nämnvärt betunga de företag, som sysslade med grustäkt, men att med hänsyn till att frågan genom riksantikvarieämbetets skrivelse redan vore föremål för Kungl. Maj:ts prövning, utskottet ansåge sig böra avstyrka motionen. Riksdagen följde utskottets hemställan.
Återgivna yrkande i 1944 och 1945 års motioner framfördes ånyo vid 1947 års lagtima riksdag i motion (nr 65) inom andra kammaren av herr Gustafson i Dädesjö m. fl. I motionen gjordes inledningsvis gällande, att spörsmålet, hur samhällsintresset bäst skulle tillvaratagas i våra grustäkter, aktualiserats under den tid, som gått sedan 1944 och 1945 års motioner behandlades, samt att det därför funnes skäl att ånyo taga upp frågan. I motionen anfördes vidare bland annat följande.
Exempel på svårare skadegörelse genom grustäkt kunna anföras från många
delar av vårt land. Genom olämplig exploatering har sålunda den ur
kulturhistorisk och allmän landskapssynpunkt synnerligen värdefulla Uppsalaåsen
till stor del förstörts i de delar som ligga närmast Uppsala.
De grusåsar, som finnas på landborgarna på Öland, utgöra nära nog sammanhängande fornminnesområden. Härtill kommer att just dessa partier ställvis höra till de för ingrepp ömtåligaste punkterna i landskapet. Den här pågående, oreglerade grustäkten är ur många synpunkter mycket beklaglig, och enbart detta fall skulle vara tillräckligt för att motivera en reglering av exploateringen av grustäkterna.
Från många håll har det gjorts gällande, att grustillgången i landet är så stor att någon ransonering icke behöver tillgripas, men det synes nödvändigt, att det allmänna får möjlighet att reglera exploateringen av de för ingrepp känsliga punkterna, så att icke kulturella och estetiska vården hänsynslöst skövlas såsom nu sker.
Motionen hänvisades till statsutskottet, som i avgivet utlåtande (nr 251)
hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
den begärda utredningen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets
hemställan (skrivelse nr 484). Kungl. Maj:t har den 18 juli 1947 uppdragit åt
naturskyddsutredningen att taga spörsmålet under övervägande.
Vid övervägande av de åtgärder, som kunna vara påkallade i frågan, har
utredningen ansett sig kunna utgå från att det skyddsbehov, som ur
vetenskaplig synpunkt torde föreligga, kan i erforderlig utsträckning tillgodoses
genom att områden, som ur sådan synpunkt prövas särskilt värdefulla,
fridlysas såsom naturminnen. Det skyddsbehov, som det därutöver gäller
att tillgodose, torde, såvitt frågan är av beskaffenhet att böra lösas genom
förevarande lagstiftning, hänföra sig uteslutande till landskapsbilden.
Visserligen kan man ej bortse från att våra grusåsar, liksom också andra av
