Den här sidan har korrekturlästs

landets icke förnyelsebara naturtillgångar kunna behöva skyddas jämväl av nationalekonomiska skäl, nämligen i syfte att hindra en ohämmad, av kortsiktiga vinstbegär dikterad eller eljest olämplig exploatering. Detta spörsmål fordrar emellertid överväganden av annan art än som kunna upptagas inom ramen för naturskyddsutredningens arbete. Det torde alltså få bli föremål för prövning i annat sammanhang.

I vissa avseenden finnas redan bestämmelser till skydd mot grustäkt och därmed jämförliga åtgärder. Byggnadslagen innehåller sålunda bestämmelser, som endera utgöra ett direkt förbud mot dylika åtgärder eller också innebära bemyndigande att utfärda dylikt förbud. Enligt 40 § byggnadslagen får inom område, som ingår i stadsplan, icke vidtagas schaktning, fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd, såvitt den uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål. Och enligt 110 § samma lag äger länsstyrelsen att beträffande område, som ingår i byggnadsplan meddela likartat förbud. Motsvarande bestämmelser gälla enligt 17 och 102 §§ i fråga om områden, som ingå i fastställd generalplan.

Om än förhållandena vid grustäkterna på senare tid förbättrats ur naturskyddssynpunkt, måhända beroende ej minst på den till Samfundet för hembygdsvård knutna vägvårdskonsulentens verksamhet, bedrives dock alltjämt på många håll grustäkt utan hänsyn till landskapsbildens utseende och med sikte uteslutande på att utvinna så mycket grus som möjligt. Ett visst skydd även för landskapsbilden kan visserligen understundom erhållas genom fridlysning av ömtåligare områden såsom naturminnen. Denna utväg kan dock ej användas i större utsträckning, lika litet som det synes innebära en praktisk lösning att genom statsinköp bereda grusåsarna ett mera allmänt skydd. Vad byggnadslagens bestämmelser beträffar måste dessa i första hand taga sikte på andra intressen än naturskyddets. En annan väg torde alltså böra väljas, och utredningen har härvid stannat för att förorda, att möjlighet beredes till reglerande ingripande från statens sida genom förbud under viss förutsättning mot igångsättande eller bedrivande av grustäkt inom vissa områden utan särskilt tillstånd.

Emellertid anser utredningen, att man icke bör begränsa sig till åtgärder mot olämplig grustäkt. Även genom exploatering av andra, jämförliga nyttigheter kan landskapsvårdens intressen åsidosättas. I lagen om nyttjanderätt till fast egendom 1 kap. 7 § jämställes täkt av grus med tagande av torv, ler, sten eller annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning. Det synes utredningen lämpligt att möjlighet till ingripande, som här avses, lämnas beträffande täkt av samtliga nyttigheter av dylikt slag. Nyttjanderättslagens uppräkning anknyter dock icke så väl till behovet ur naturskyddssynpunkt av reglerande bestämmelser på

128