vidtagits, innan förbudet trätt i kraft. Kungörelse om förbudet skall på allmän bekostnad införas i länskungörelserna och tidning inom orten.
I motiven till detta stadgande anmärktes till en början – under åberopande av i utlandet vidtagna åtgärder på hithörande områden – att man flerstädes kommit till insikt därom, att en för naturnjutningen störande annonsering icke borde tillåtas, samt vidare, att en lagstiftning i denna riktning utan tvivel skulle uppbäras av den allmänna meningen i vårt land. I fråga om den föreslagna lagtexten nämndes, att länsstyrelsen borde äga rätt att utmäta förbudet mer eller mindre omfattande. Den ledande synpunkten borde vara, att å ena sidan för ortsbefolkningens ledning och ortsaffärernas gagn behövlig annonsering icke borde förhindras, men att å andra sidan varken denna eller ännu mindre främmande affärers annonsering borde tillåtas breda ut sig på ett för naturskönheten störande sätt.
Beträffande lagtexten må påpekas, att enligt 1907 års sakkunnigas förslag stadgandet skulle gälla endast område å landet. I den av förslaget föranledda propositionen (nr 102/1909) framhölls, att genom borttagandet av orden "å landet" stadgandet gjordes tillämpligt även på till stad hörande område. Genom förbehållet, att området skulle vara av särskilt intresse genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet, uteslötes emellertid de bebyggda delarna av städernas områden.
Tillämpningen av 13 § naturminneslagen berördes av Svenska naturskyddsföreningen i yttrande över en av herrar Axel Nylander och Edv. Björnsson vid 1931 års riksdag väckt motion (I: 152) om lagbestämmelser mot uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser. I yttrandet omnämndes att, efter framställning av föreningen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län meddelat förbud jämlikt stadgandet i fråga. Genom förbuden skyddades segellederna i Saltsjön från Stockholm och söderut ävensom segellederna i Mälaren från Stockholm till Uppsala, Drottningholm, Södertälje, Mariefred, Strängnäs, Kvicksund och Kungsör samt från södra Prästfjärden norr om Selaön och Aspön. Tillstånd att uppsatta tavlor för annonsering om upplåtelse av byggnadstomter i tavlornas närhet kunde dock av länsstyrelse erhållas på ansökning och efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Även inloppen till Göteborg vore skyddade mot vanprydande annonsering genom av länsstyrelsen meddelat förbud.
Några år före omförmälda motion hade genom ändring av 25 § lagen den 31 oktober 1891 om väghållningsbesvärets utgörande på landet möjligheterna att reglera anbringande av reklamanordningar i det fria ökats. Lagändringen, som genomfördes 1924, innebar att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt icke fingo – med vissa undantag – utan länsstyrelsens tillstånd förekomma inom ett avstånd av 3,5 meter från vägens kant. Vidare föreskrevs att inom synhåll från väg icke finge förekomma skylt eller
