dylikt av beskaffenhet att av vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.
Med bifall till därom av andra lagutskottet gjord hemställan i över motionen avgivet utlåtande (nr 20) anhöll 1931 års riksdag (skrivelse nr 71), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt ändringar i gällande lagstiftning kunde vidtagas för att ytterligare förhindra att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt så uppsattes, att de verkade störande ur trafiksynpunkt eller i hög grad förfulande på utsikt över landskap eller bebyggd ort.
Kungl. Maj:t anförtrodde utredningsuppdraget åt 1929 års vägsakkunniga, vilka vid utarbetandet av förslag till ny väglag (SOU 1932:21) i viss mån beaktade utskottets uttalande. Sålunda föreslogs bland annat att reklamanordning icke finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma på mindre avstånd än 9 meter från vägbanans mitt. De vägsakkunniga funno emellertid det ligga utom deras uppgift att ingå på den i riksdagsskrivelsen berörda frågan, i vad mån ur naturskyddssynpunkt skärpta lagbestämmelser mot reklamanordningar vore påkallade.
De vägsakkunnigas förslag skärptes avsevärt under ärendets fortsatta behandling. I 1934 års väglagsproposition (nr 21) föreslogs, att det område utmed väg, inom vilket reklam icke skulle få förekomma utan tillstånd, skulle bestämmas till 25 meter. Riksdagen ökade avståndet till 50 meter (skrivelse nr 325).
I 36 § 1934 års väglag stadgades i enlighet härmed att annonstavla, reklamskylt eller dylikt ej utan länsstyrelsens tillstånd fick förekomma utmed allmän väg på mindre avstånd än 50 meter från vägbanans mitt. Därifrån medgåvos emellertid vissa undantag. Sålunda skulle det sagda icke avse å byggnad inom tättbebyggt område uppsatt tavla, skylt eller dylikt samt ej heller sådan anordning, som uppsatts å annorstädes belägen byggnad till upplysning om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet. Stadgandet ägde ej heller tillämpning beträffande anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.
Beträffande tolkningen av lagrummet må nämnas, att i en från kommunikationsdepartementet i juni 1940 till länsstyrelserna utsänd cirkulärskrivelse stadgandet förklarats avse endast särskilda anordningar för affischering, vadan under uttrycket »annonstavla, reklamskylt eller dylikt» icke fölle affischer å husväggar, staket, träd eller andra föremål, ej heller själva anbringandet av affischer å redan befintlig tavla.
Bestämmelserna ha oförändrade överförts till 39 § nu gällande lag den 30 juni 1943 om allmänna vägar.
Frågan om reklamanordningar i det fria berördes också av fritidsutredningen i dess förut omförmälda (s. 100) betänkande med förslag angående
132
