Den här sidan har korrekturlästs

reglering av strandbebyggelsen m. m. Enligt detta förslag skulle annonstavla, reklamskylt eller dylikt ej få uppsättas å strandområde, såvida ej fråga vore om sådan anordning, som uppsatts å fastighet till upplysning om där bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, eller om anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner, kommunikationsförhållanden eller dylikt. Detsamma skulle gälla beträffande annonsering medelst målning å byggnad eller liknande förfarande. Vidare fick ej text eller bild i avsikt att göra reklam eller propaganda eller i okynnessyfte anbringas å fasta naturföremål inom strandområde.

Till motivering av sitt förslag anförde fritidsutredningen bland annat följande:


En företeelse, som i hög grad sprider vantrevnad genom sin förstörande inverkan på landskapsbilden, är förekomsten av reklam ute i naturen. Både såsom fristående anordningar i form av annonstavlor eller reklamskyltar och då den genom målning eller annat förfarande anbringas å husväggar, plank eller berghällar är verkan av denna friluftsreklam synnerligen störande. Såsom förebild till utredningens förslag ha tjänat bestämmelserna i 36 § väglagen. Vissa uppmjukningar ha dock skett. Sålunda har möjlighet lämnats öppen att uppsätta skylt om affärsrörelse eller annan verksamhet, som bedrives å viss fastighet, var som helst inom fastighetens område och icke endast, såsom enligt väglagen, å byggnad där verksamheten utövas. Med hänsyn till att ett förbud blott mot uppsättande av annonstavlor och reklamskyltar sannolikt skulle medföra tillgripande i ännu större utsträckning än hittills av annonsering medelst målning och därmed jämställt förfarande å husväggar, plank och berghällar, har i stadgandet ansetts böra ingå förbud även mot dylika former av reklam.


Förslaget har icke föranlett lagstiftning i ämnet.

Vid 1939 års lagtima riksdag hemställdes av herr Knut Petersson och fru Ruth Gustafson i likalydande motioner (I: 14; II: 67), att riksdagen måtte dels besluta sådan ändring i väglagen, att annonstavla, reklamskylt eller dylika anordningar, avsedda att i reklamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet, icke, med förbehåll för vissa undantag, finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg, dels ock att riksdagen skulle anhålla om utredning om lämpligheten att införa en dylik bestämmelse även beträffande järnvägarna. Till stöd för denna hemställan anförde motionärerna:


Då riksdagen 1934 väsentligt skärpte hithörande bestämmelser skedde det i förhoppningen, att skärpningen skulle medföra en avsevärd minskning av antalet skyltar utmed vägarna. Det förefaller icke som om denna förhoppning blivit infriad. I och med att den nya lagen trätt i kraft, ha skyltarna visserligen flyttats längre ut i terrängen men samtidigt givits så mycket större format. Därmed ha de blivit ett ännu mera störande inslag i landskapsbilden än förut. Tiden synes vara inne att helt avlysa dylika reklamanordningar. Deras

133