reglering av strandbebyggelsen m. m. Enligt detta förslag skulle annonstavla, reklamskylt eller dylikt ej få uppsättas å strandområde, såvida ej fråga vore om sådan anordning, som uppsatts å fastighet till upplysning om där bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, eller om anslagstavla för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner, kommunikationsförhållanden eller dylikt. Detsamma skulle gälla beträffande annonsering medelst målning å byggnad eller liknande förfarande. Vidare fick ej text eller bild i avsikt att göra reklam eller propaganda eller i okynnessyfte anbringas å fasta naturföremål inom strandområde.
Till motivering av sitt förslag anförde fritidsutredningen bland annat följande:
En företeelse, som i hög grad sprider vantrevnad genom sin förstörande
inverkan på landskapsbilden, är förekomsten av reklam ute i naturen. Både såsom
fristående anordningar i form av annonstavlor eller reklamskyltar och då den
genom målning eller annat förfarande anbringas å husväggar, plank eller
berghällar är verkan av denna friluftsreklam synnerligen störande.
Såsom förebild till utredningens förslag ha tjänat bestämmelserna i 36 §
väglagen. Vissa uppmjukningar ha dock skett. Sålunda har möjlighet lämnats öppen
att uppsätta skylt om affärsrörelse eller annan verksamhet, som bedrives å viss
fastighet, var som helst inom fastighetens område och icke endast, såsom enligt
väglagen, å byggnad där verksamheten utövas. Med hänsyn till att ett förbud
blott mot uppsättande av annonstavlor och reklamskyltar sannolikt skulle
medföra tillgripande i ännu större utsträckning än hittills av annonsering
medelst målning och därmed jämställt förfarande å husväggar, plank och
berghällar, har i stadgandet ansetts böra ingå förbud även mot dylika former av
reklam.
Förslaget har icke föranlett lagstiftning i ämnet.
Vid 1939 års lagtima riksdag hemställdes av herr Knut Petersson och fru Ruth Gustafson i likalydande motioner (I: 14; II: 67), att riksdagen måtte dels besluta sådan ändring i väglagen, att annonstavla, reklamskylt eller dylika anordningar, avsedda att i reklamsyfte tilldraga sig de vägfarandes uppmärksamhet, icke, med förbehåll för vissa undantag, finge utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg, dels ock att riksdagen skulle anhålla om utredning om lämpligheten att införa en dylik bestämmelse även beträffande järnvägarna. Till stöd för denna hemställan anförde motionärerna:
Då riksdagen 1934 väsentligt skärpte hithörande bestämmelser skedde det i
förhoppningen, att skärpningen skulle medföra en avsevärd minskning av
antalet skyltar utmed vägarna. Det förefaller icke som om denna förhoppning
blivit infriad. I och med att den nya lagen trätt i kraft, ha skyltarna
visserligen flyttats längre ut i terrängen men samtidigt givits så mycket större
format. Därmed ha de blivit ett ännu mera störande inslag i landskapsbilden än
förut. Tiden synes vara inne att helt avlysa dylika reklamanordningar. Deras
