reklamvärde torde vara ringa. I den mån de verkligen fylla sitt ändamål och draga till sig vägfarandes uppmärksamhet, äro de uppenbarligen ägnade att återverka ofördelaktigt på trafiksäkerheten. Framförallt är det emellertid angeläget, att naturen i trafikledernas omgivning icke förfulas av en olämpligt anbragt reklamkonst.
Jordbruksutskottet, till vilket motionerna hänvisades, yttrade i sitt
utlåtande (nr 60), att det syntes utskottet önskvärt att åtgärder vidtoges,
varigenom det bleve möjligt att på ett mera effektivt sätt än vad väglagen
medgåve förhindra uppsättandet av reklamanordningar utmed vägarna.
Emellertid syntes det utskottet ovisst, huruvida detta vore en fråga, som
i hela sin vidd lämpligen borde lösas genom ändring i väglagen.
Ifrågasättas kunde, om icke härför tarvades lagstiftning i annan ordning,
måhända närmast såsom ett led i naturskyddande åtgärder. Utskottet
hemställde, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t ville föranstalta om utredning av omförmälda spörsmål rörande
affischering utmed vägar och järnvägar samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen (skrivelse nr 299). Kungl. Maj:t uppdrog sedermera, på hemställan av 1935 års vägsakkunniga, åt 1938 års sakkunniga för utredning om vägväsendets förstatligande (vägförstatligandekommittén) att verkställa ifrågavarande utredning.
I oktober 1941 överlämnade vägförstatligandekommittén betänkande med förslag till lag om förbud i vissa fall mot affärsannonser m. m.[1] Då betänkandet icke är tryckt och detsamma är av väsentligt intresse för naturskyddsutredningens arbete, skall dess innehåll här återgivas tämligen utförligt.
I fråga om riktlinjerna för lagstiftning i ämnet anmärkte kommittén att enligt dess mening väglagens bestämmelser kunde anses tillräckliga, om man med dem avsåge skydd för trafiken å allmänna vägar. Utvecklingen under senare år hade emellertid visat, att ifrågavarande bestämmelser icke förmådde skapa ett effektivt skydd mot vanprydande affischering utmed dylika vägar.
I betänkandet framhölls därefter att, om man bortsåge från de få områden som kunde skyddas jämlikt naturskyddslagstiftningen, gällande lagstiftning icke lade hinder i vägen för uppsättande av annonser och skyltar utmed järnvägar, vattenleder eller enskilda vägar. Kommittén anförde härutinnan vidare:
De tavlor och skyltar, som finnas uppsatta utmed järnvägarna, torde väl
icke vara till men för trafiken men utgöra på grund av sitt i allmänhet stora
- ↑ I handläggningen av ärendet deltogo f. d. generaldirektören G. Malm, generaldirektören N. Bolinder, landshövdingen A. Lidén, hovrättsrådet, numera regeringsrådet G. Quensel och byråchefen, numera generaldirektören K. G. Hjort.
134
