vanprydande innebure en olägenhet för allmänheten. Jordägarnas intresse att freda sin egendom finge tillgodoses i allmän civil- och strafflag och i varje fall icke prövas i detta sammanhang. Område, som icke vore synligt från plats, dit allmänheten hade tillträde, borde alltså icke inbegripas under skyddet. Denna inskränkning kunde emellertid icke få större betydelse beträffande annonser och dylikt, då dessa väl sällan placerades så, att allmänheten icke kunde se dem. Lagen borde, ändå att den i motsats till 13 § naturminneslagen skulle innehålla en sådan inskränkning av skyddet, kunna tillfyllest ersätta stadgandet 1 detta lagrum, som ju icke riktade sig mot andra anordningar än sådana, som tillkommit i annonseringssyfte.
Vad anginge frågan, huruvida erforderligt förbud skulle meddelas i lagen själv eller om denna blott skulle medge myndighet rätt att inskrida med förbud, föreslog kommittén, att i lagen upptoges ett generellt förbud men att egentliga avgörandet överlåtes åt de tillämpande myndigheterna genom att förbudet gjordes dispensabelt. Myndigheterna skulle ha rätt icke att förbjuda men att tillåta. Myndigheterna finge alltså i varje särskilt fall efter föreliggande omständigheter pröva om den tilltänkta anordningen vore att anse såsom farlig för ordning och säkerhet eller alltför vanprydande eller ej. Emellertid kunde enligt kommitténs mening principen icke helt upprätthållas. Förbudet måste för att ej bli alltför omfattande med hänsyn till det som normalt beräkneliga behovet begränsas så, att i ett eller annat undantagsfall det kunde visa sig otillräckligt. För dessa undantagsfalls del skulle då den andra metoden med rätt för myndighet att förbjuda bibehållande av viss anordning å viss plats komma i tillämpning.
Enligt kommittén vore länsstyrelsen den myndighet, åt vilken uppdraget att bevilja tillstånd respektive utfärda förbud lämpligast överlämnades. Kommittén framhöll emellertid, att det anförda närmast hade avseende å landsbygden. Beträffande städer och större samhällen borde visst inflytande beredas mer lokala myndigheter utan att dock länsstyrelsen ställdes helt utanför. I sådant hänseende föreslogs, att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning inom stadsplanelagda delar av städer och andra orter, för vilka ordningsstadgan för rikets städer vore gällande. Dock skulle det åligga länsstyrelserna att vaka över att erforderliga föreskrifter bleve meddelade med stöd av nämnda stadga.
Det generella, dispensabla förbudet skulle i enlighet med vad
kommittén sålunda anfört avse anordningar, som voro synliga från allmän
trafikled eller plats, till vilken allmänheten hade tillträde. De anordningar, vilka
borde innefattas under bestämmelserna, angåvos av kommittén
sammanfattningsvis sålunda: tavla, skylt, affisch, inskrift och bild.
I betänkandet framhölls, att kravet å visst ändamål för vederbörande anordningar i väglagen angåves genom att tavlan betecknades som annonstavla och skylten som reklamskylt, vilket i lagen angående naturminnesmärkens fredande motsvarades av uttrycket att anordningen uppsattes eller anbringades i annonseringssyfte. I vad mån ett generellt dispensabelt förbuds räckvidd borde begränsas med hänsyn till anordningens ändamål kunde enligt kommitténs mening bli föremål för diskussion. Visserligen vore anordningens yttre egenskaper, format och färg och dylikt jämte sättet och platsen, där den vore anbringad, det väsentliga för det intresse,
136
