Den här sidan har korrekturlästs

Uttrycket »plats, till vilken allmänheten har tillträde» blev i åtskilliga yttranden föremål för erinringar. I flera yttranden framhölls, att begreppsbestämningen vore alltför vidsträckt. Sålunda anförde överståthållarämbetet bland annat följande.


Bestämmelserna skulle omfatta samtliga fall, dels då anordningen vore avsedd att anbringas å allmän plats, dels då den visserligen skulle anbringas å plats, dit allmänheten icke hade tillträde, men likväl vore synlig utifrån, dels ock då anordningen vore belägen å enskilt område, dit allmänheten med eller utan avgift hade tillträde. Under en dylik bestämmelse skulle till exempel falla affischering inom kringbyggda folkparker, idrottsplaner och nöjesfält. Att jämväl i dylika fall upprätthålla krav på tillstånd synes ämbetet varken motiverat eller ens praktiskt genomförbart. I sådana fall, där anordningen icke är synlig från allmän trafikled, torde det vara tillfyllest, att länsstyrelsen äger rätt att meddela förbud mot anordningens bibehållande.


Väg och vattenbyggnadsstyrelsen uttalade, att förbudet mot anordning, som vore synlig från allmän trafikled eller eljest från plats, till vilken allmänheten hade tillträde, komme att omfatta även utvändig annonsering å fordon. Vidare föreslog styrelsen, att såsom villkor för tillstånd till reklam eller propaganda vid allmänt val m. m. borde föreskrivas, att affischer och dylikt skulle vara märkta med namnet på den sammanslutning eller liknande, som hade att svara för anordningens bortskaffande. Tidpunkten för bortskaffandet syntes av praktiska skäl böra utsträckas till förslagsvis en vecka.


Vägförstatligandekommitténs förslag har icke lagts till grund för lagstiftning. Då genom proposition (nr 223) vid 1943 års riksdag förslag till nuvarande väglag framlades, upptogos såsom redan nämnts stadgandena i 36 § 1934 års väglag oförändrade i den nya lagens 39 §. I propositionen anmärktes att dessa bestämmelser vore tillräckliga om man med dem avsåge blott skydd för trafiken å allmänna vägar. Ur naturskyddssynpunkt vore det måhända önskvärt att kunna på ett mera effektivt sätt förhindra uppsättandet av reklamanordningar. Frågan om revision av gällande bestämmelser till skydd för naturen torde emellertid kräva ytterligare överväganden.


I likalydande motioner (I: 293, II: 415) i anledning av propositionen föreslogs sådan ändring av 39 §, att förbudet icke skulle vara tillämpligt å »föreningars enskilda och offentliga möten samt övriga föreningsmeddelanden, affischering vid offentliga val, auktioner eller dylikt». Motionerna avstyrktes emellertid av andra särskilda utskottet (utlåtande nr 2) under framhållande av att undantagsbestämmelserna i paragrafen syntes giva tillräckligt utrymme för den med motionerna avsedda affischeringen.

139