är såsom förut anförts att skydda landskapsbilden. Inom ett område, för vilket stadsplan eller byggnadsplan utlagts, och vilket således måste antagna bli föremål för tätbebyggelse inom ej alltför avlägsen tid, kan man knappast tala om landskapsbild i egentlig mening. Även sådana områden kunna visserligen behöva skyddas mot olämpliga reklam- och propagandaanordningar. Bestämmelserna härom ha dock icke närmast sin plats i en naturskyddslag. I den mån reglerande föreskrifter erfordras för stads- eller byggnadsplanelagd mark, få de intagas i vederbörande byggnadsordning. Såsom tidigare erinrats skall byggnadsordning alltid finnas i städer och stadsliknande samhällen. Och på landsbygden ankommer det på länsstyrelsen att för område, där stads- eller byggnadsplan finnes, utfärda byggnadsordning för den händelse behov därav föreligger.
Utredningen delar vägförstatligandekommitténs mening att bestämmelserna böra givas formen av ett legalt generellt förbud mot anordningar av det slag, varom fråga är, men att det egentliga avgörandet bör överlåtas åt de tillämpande myndigheterna genom att förbudet göres dispensabelt. Prövningen, huruvida undantag från förbudet skall medgivas, synes böra anförtros byggnadsnämnderna. Enligt 7 § byggnadslagen, jämförd med 160 § samma lag skola från och med den 1 januari 1950 byggnadsnämnder finnas över hela riket även å landsbygden. Det är ur utredningens synpunkt angeläget, att intresset för landskapsvårdande åtgärder får lokal förankring. I sin mån synes byggnadsnämndernas medverkan i ärenden av förevarande slag kunna bidraga till att öka förståelsen för naturskyddssträvandena. Utredningen förutsätter att byggnadsnämnderna genom anvisningar och annan upplysningsverksamhet bli av naturvårdsmyndigheten närmare insatta i de synpunkter, som böra anläggas på ärendena i fråga. Praktiska skäl tala också för att tillståndsgivningen på detta sätt decentraliseras. Ortsintresset kan härigenom göra sig mera direkt gällande. Anser en kommun det önskvärt till exempel att en anslagstavla eller annonspelare placeras å någon central plats inom kommunens område, synes det riktigast att kommunen själv genom sina myndigheter får i första hand besluta i ärendet, såvida frågan ej också är att bedöma ur trafiksäkerhetssynpunkt och alltså faller under 39 § allmänna väglagen. Dispensprövningen blir, om byggnadsnämnderna få hand om densamma, mindre omständlig för vederbörande företagare än om den ålägges till exempel länsstyrelserna. Mot länsstyrelserna såsom dispensprövande myndighet kan för övrigt åberopas den ökning av deras arbetsbörda, som därav skulle följa. Genom att beslutanderätten anförtros byggnadsnämnderna vinnes också överensstämmelse med vad som redan gäller för städernas del; enligt städernas byggnadsordningar ankommer prövningen av uppsättande av skyltar, tavlor och dylikt regelmässigt å vederbörande byggnadsnämnd.
Mot en decentraliserad dispensprövning sådan som här föreslagits kan
