Den här sidan har korrekturlästs

och vackra badplatser m. m. officiellt upplätes till allmänheten, kunde friluftsområdena lättare övervakas och skadegörelse motarbetas.

Kalmar läns södra landstingsområde: Nedskräpning, som borde vara bötesbelagd, förekomme ofta vid lägerplatser. Anslagstavlor med uppmaning att icke skräpa ner borde uppsättas på livligt besökta platser.

Kalmar läns norra landstingsområde: Av friluftsfolket orsakade skador vore mycket obetydliga och märkbara endast vid allmänt använda badplatser och promenadvägar omkring större samhällen, särskilt Västervik. Särskilda åtgärder – utöver propaganda för hyfs i naturen – syntes ej vara påkallade.

Blekinge län: Skadorna vore ingenstädes mera omfattande. Nedskräpning hade iakttagits särskilt intill badstränder, där livlig camping förekommit. Ändring till det bättre borde kunna åstadkommas genom upplysning. I några fall hade markägare avstängt områden intill badstränder eller fordrat anhållan om tillstånd före besök vid badplats. Klagomålen hade varit få och hade aldrig riktat sig mot orientering eller annan organiserad idrott.

Göteborgs och Bohus län: Nedskräpning av naturen förekomme allmänt. Buteljer söndersloges vid badplatser. Kvarsittande tyg- och pappersremsor från terränglöpningar vore synnerligen störande. Upplysning om naturvett och undervisning i folkskolorna förordades. Särskilda campingplatser borde avsättas, där folk finge slå sig ned kostnadsfritt eller mot en mindre avgift, och camping på andra platser borde ej få ske utan ägarens medgivande.

Skaraborgs län: Några nämnvärda exempel på skador och klagomål över sådana kunde icke framläggas. Inga större städer funnes inom länet, varför friluftslivet där ej blivit något problem.

Värmlands län: Det vore iögonenfallande, vilka dåliga umgängesvanor även eljest hyfsat folk ådagalade såsom gäster i naturen. Innan ett intensivt upplysningsarbete åstadkommit att folk städade efter sig på rastplatser och viloställen, kunde stadsborna aldrig bli välkomna ut i naturen eller ses med blida ögon av markägare och verkliga naturvänner.

Örebro län: Skadegörelse genom friluftsfolket kunde iakttagas snart sagt allestädes i skogar, hagar och ängar, framförallt i samhällenas omgivningar intill samfärdsleder, vid allmänt kända utsiktspunkter och dylikt. Nedskräpning med papper, matrester, trasigt glas m. m., kvistbrytning samt kvarlämnande av tyg- och pappersremsor längs skidspår och efter terränglöpningar vore de vanligaste arterna av skadegörelse. Upplysning, straffbestämmelser och föreläggande för större samhällen att ordna för invånarnas rekreationsmöjligheter av olika slag förordades.

Västmanlands län: Skador förekomme, vanligast i närheten av städer och tätbygdsorter. Det starkt ökade intresset för friluftsliv kunde icke sägas ha i motsvarande grad ökat skadegörelserna. Skolornas och friluftsorganisationernas propaganda för juste uppträdande i naturen hade onekligen haft verkan. Kvarlämnande av pappersremsor längs skidspår syntes bli allt vanligare. Mot sopupplag vid villor och stugor utmed bussvägar borde hälsovårdsnämnderna ingripa. Utökad propaganda i press, radio och skolor vore lämpliga åtgärder. En inskränkning genom lagstiftning i rätten för friluftsfolket att röra sig fritt i skog och mark borde i görligaste mån undvikas.

Kopparbergs län: Skadegörelse förekomme egentligen endast i närheten av större samhällen. Nedskräpning vore ej så vanlig som man skulle kunna förmoda. Klagomål från jordägare hade endast mera sällan försports. Lämpligaste åtgärden vore ökad upplysning om hur man bör och icke bör uppträda i naturen.


156