på att deras hem och de områden, där de vistas för sin näring, respekteras. Mycket göres visserligen för att höja ansvarskänslan hos den »maroderande» utflyktspubliken, men utan hot om strängare efterräkningar lärer intet väsentligt bättre tillstånd kunna emotses. Det synes ej vara för mycket begärt att den får böta, som beträdes med att i tanklöshet bortkasta eller rent av skjuta till måls på tombuteljer på annans mark, där dessa sedermera kunna skada barn och kreatur. Man bör därför straffbelägga allt slags nedskräpande eller förstörande av annans område – vare sig det är fråga om fast mark eller vatten – i närheten av bebyggelse eller där eljest uppkommer väsentligt men för ägaren, brukaren eller andra, som där vistas. För att nå största möjliga effektivitet bör allmän åklagare kunna beivra dylik förseelse.
Motionen hänvisades av andra kammaren till dess femte tillfälliga
utskott, som införskaffade yttranden över motionen från länsstyrelserna i
Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus
län ävensom beredde fritidsutredningen, Svenska turistföreningen, Svenska
naturskyddsföreningen och Riksförbundet landsbygdens folk tillfälle att
inkomma med yttranden. Samtliga hörda myndigheter m.fl. vitsordade
förefintligheten av de i motionen påtalade missförhållandena. I yttrandena
framhölls, att frågan aktualiserades genom semesterlagens ökade
inflytande på friluftslivet. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län fann klagomål
över nedskräpande i naturen tämligen sällsynta.
Utskottet anförde för egen del i utlåtande (nr 2) i huvudsak följande:
Att de i motionen påtalade missförhållandena i många fall välla jordägare
och jämväl andra, som beröras av dem, olägenhet, äger utan tvivel sin
riktighet. Väl bereda de ofta lantbefolkningen endast vantrevnad vid förfulande och
nedskräpande i naturen, men för utskottet är det känt, att verklig skada av
i vissa fall ej oväsentligt omfång förorsakats markägare genom att djur sårats
av bortkastat glas o. s. v. för att ej tala om att även människor blivit utsatta
för olycksfall. Detta har ock av samtliga myndigheter och föreningar, som
yttrat sig över motionen, vitsordats. Att de berörda missförhållandena föranlett
viss spänning mellan friluftsfolket och deras ofta ofrivilliga värdar är lika
naturligt som beklagligt, ej minst ur synpunkten av friluftslivets stora
betydelse för stadsbefolkningen. Att något bör åtgöras för att undanröja de påtalade
olägenheterna och därmed minska den antydda spänningen synes därför
angeläget. Vid valet av medel inställer sig dock viss tvekan. Utskottet hyser
därvidlag, i likhet med vissa av dem, som i frågan uttalat sig, den uppfattningen, att
den mest tilltalande vägen till ett bättre sakernas tillstånd går över
upplysning och propaganda, som bör meddelas redan i skolan. En ökad hänsyn, med
andra ord ett utvecklat sinne för ansvar, torde utgöra den i allmänhet bästa
borgen för ett hänsynsfullare uppträdande på främmande marker, helst man
säkerligen vågar utgå från att flertalet förseelser ha sin grund i obetänksamhet
och obekantskap med landsbygdens säregna förhållanden. Vissa människor torde
emellertid kunna befaras förbliva okänsliga för sådan uppfostran och påverkan
i godo. Såsom ett yttersta medel till korrektion måste man därför – likaledes
i anslutning till vad i utlåtandena anförts – räkna med ingripande
lagstiftningsvägen. Utskottet, som ingalunda överskattar möjligheterna att nå och
beivra alla fall av grövre förseelser av hithörande slag, hyser dock den
158
