Den här sidan har korrekturlästs

på att deras hem och de områden, där de vistas för sin näring, respekteras. Mycket göres visserligen för att höja ansvarskänslan hos den »maroderande» utflyktspubliken, men utan hot om strängare efterräkningar lärer intet väsentligt bättre tillstånd kunna emotses. Det synes ej vara för mycket begärt att den får böta, som beträdes med att i tanklöshet bortkasta eller rent av skjuta till måls på tombuteljer på annans mark, där dessa sedermera kunna skada barn och kreatur. Man bör därför straffbelägga allt slags nedskräpande eller förstörande av annans område – vare sig det är fråga om fast mark eller vatten – i närheten av bebyggelse eller där eljest uppkommer väsentligt men för ägaren, brukaren eller andra, som där vistas. För att nå största möjliga effektivitet bör allmän åklagare kunna beivra dylik förseelse.


Motionen hänvisades av andra kammaren till dess femte tillfälliga utskott, som införskaffade yttranden över motionen från länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ävensom beredde fritidsutredningen, Svenska turistföreningen, Svenska naturskyddsföreningen och Riksförbundet landsbygdens folk tillfälle att inkomma med yttranden. Samtliga hörda myndigheter m.fl. vitsordade förefintligheten av de i motionen påtalade missförhållandena. I yttrandena framhölls, att frågan aktualiserades genom semesterlagens ökade inflytande på friluftslivet. Endast länsstyrelsen i Malmöhus län fann klagomål över nedskräpande i naturen tämligen sällsynta.

Utskottet anförde för egen del i utlåtande (nr 2) i huvudsak följande:


Att de i motionen påtalade missförhållandena i många fall välla jordägare och jämväl andra, som beröras av dem, olägenhet, äger utan tvivel sin riktighet. Väl bereda de ofta lantbefolkningen endast vantrevnad vid förfulande och nedskräpande i naturen, men för utskottet är det känt, att verklig skada av i vissa fall ej oväsentligt omfång förorsakats markägare genom att djur sårats av bortkastat glas o. s. v. för att ej tala om att även människor blivit utsatta för olycksfall. Detta har ock av samtliga myndigheter och föreningar, som yttrat sig över motionen, vitsordats. Att de berörda missförhållandena föranlett viss spänning mellan friluftsfolket och deras ofta ofrivilliga värdar är lika naturligt som beklagligt, ej minst ur synpunkten av friluftslivets stora betydelse för stadsbefolkningen. Att något bör åtgöras för att undanröja de påtalade olägenheterna och därmed minska den antydda spänningen synes därför angeläget. Vid valet av medel inställer sig dock viss tvekan. Utskottet hyser därvidlag, i likhet med vissa av dem, som i frågan uttalat sig, den uppfattningen, att den mest tilltalande vägen till ett bättre sakernas tillstånd går över upplysning och propaganda, som bör meddelas redan i skolan. En ökad hänsyn, med andra ord ett utvecklat sinne för ansvar, torde utgöra den i allmänhet bästa borgen för ett hänsynsfullare uppträdande på främmande marker, helst man säkerligen vågar utgå från att flertalet förseelser ha sin grund i obetänksamhet och obekantskap med landsbygdens säregna förhållanden. Vissa människor torde emellertid kunna befaras förbliva okänsliga för sådan uppfostran och påverkan i godo. Såsom ett yttersta medel till korrektion måste man därför – likaledes i anslutning till vad i utlåtandena anförts – räkna med ingripande lagstiftningsvägen. Utskottet, som ingalunda överskattar möjligheterna att nå och beivra alla fall av grövre förseelser av hithörande slag, hyser dock den

158