Den här sidan har korrekturlästs

alltid kan undvikas. Ur naturskyddssynpunkt är det tillräckligt, att nedskräpningen icke blir bestående. Syftet är att den, som skräpat ner, skall innan han lämnar det nedskräpade området ställa i ordning efter sig, så att glas, avfall, papper eller annat skräp icke lämnas kvar på platsen utan omhändertages och undanskaffas.

En allmän föreskrift av denna innebörd kan icke rikta sig mot all slags nedskräpning utan måste begränsas att avse vissa grövre former. Med hänsyn härtill har för stadgandets tillämpning uppställts såsom förutsättning, att nedskräpningen ägt rum under förhållanden, som äro ägnade att för allmänheten medföra vantrevnad eller risk för skada till person eller egendom. Nedskräpning, som innebär vantrevnad eller skaderisk uteslutande för markägare eller nyttjanderättshavare och deras husfolk, faller utom området för förevarande lagstiftning.

Förut har erinrats (s. 155), att § 20 ordningsstadgan för rikets städer bereder möjlighet att genom särskilda ordningsföreskrifter gå till rätta med missförhållanden av här förevarande slag. Nämnda stadga äger tillämpning icke blott i stad utan, jämlikt dess § 30, även i köping, hamn, fiskeläge eller annat ställe med större sammanträngd befolkning, därest länsstyrelsen så förordnar. I ordningsföreskrifter enligt stadgan kunna meddelas mera detaljerade och efter det lokala behovet avpassade bestämmelser än i en allmän lag. Skäl kunde därför föreligga, att från tillämpningen av de allmänna bestämmelser till skydd mot nedskräpning, som utredningen enligt vad ovan anfört förordar, undantaga städer och andra orter, för vilka ordningsstadgan för rikets städer gäller. Emellertid omfattar exempelvis en stad icke blott områden, avsedda för tätbebyggelse, utan även ofta vidsträckta områden, som till sin natur icke avvika från den rena landsbygden. Någon saklig grund finnes ej, varför sådana områden skulle, endast därför att de äro belägna inom en stad, vara i naturskyddshänseende annorlunda ställda än motsvarande områden inom en landskommun. Skyddet mot nedskräpning synes böra vara detsamma i båda fallen. Det vore otillfredsställande, om nedskräpningsbestämmelser genomfördes utanför stadsgränsen men innanför samma gräns naturen bleve helt i avsaknad av dylikt skydd, ehuru naturförhållandena å ömse sidor om gränsen vore exakt lika. Nedskräpningen i naturen är ofta koncentrerad just till de tätbebyggda områdenas närmaste omgivning. Någon säkerhet föreligger ej att den möjlighet till meddelande av skyddsbestämmelser därstädes, som ordningsstadgan erbjuder, verkligen blir utnyttjad. Under alla förhållanden är det svårt att med stöd av nämnda stadga få genomförda likartade föreskrifter överallt, där bestämmelser av detta slag erfordras. Utredningen anser därför, att den omständigheten enbart, att ordningsstadgan gäller inom ett område, icke utgör tillräcklig grund att

11161