I proposition, nr 102, till 1909 åra riksdag förelade Kungl. Maj:t riksdagen förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag angående nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Propositionen blev av riksdagen bifallen (skrivelse nr 106). Samtliga lagar utfärdades den 25 juni 1909 samt trädde i kraft den 1 januari 1910. De båda förstnämnda äro, med vissa smärre ändringar, alltjämt gällande.
Genom proposition, nr 125, förelades vidare 1909 års riksdag förslag angående åtgärder till skyddande av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa nationalparker. Även denna proposition bifölls av riksdagen (skrivelse nr 173).
Härmed kan Sverige sägas ha fått sin första egentliga naturskyddslagstiftning. Vid sidan därav ha sedermera tillkommit ett flertal bestämmelser av betydelse för naturskyddet. Redogörelse härför lämnas i det följande.
Gällande bestämmelser.
Lagen angående nationalparker. Denna lag går ut därpå, att, om kronan tillhörigt område blivit avsatt till nationalpark, inom sådant område skola gälla vissa i lagen närmare angivna förbud. Lagen innehåller vidare bestämmelser om ansvar för överträdelse av förbud m. m.
Beträffande nationalparks vård och förvaltning finnas bestämmelser i reglemente den 22 december 1911 (nr 156) rörande nationalparkernas förvaltning.
Enligt nationalparkslagen är det förbjudet att å nationalpark förstöra eller skada fast naturföremål eller ytbildning, att bearbeta mineralfyndighet eller bortföra mineral, att fälla eller skada växande träd eller borttaga växter eller växtdelar, att jaga, fånga eller avsiktligt döda djur av vad slag det vara må eller att från ort till annan föra dödat eller fångat djur eller skada eller bortföra ägg, rom eller bo, att medföra hund, att uppföra byggnad eller stadigvarande bostad, verkställa odling eller beta kreatur samt att i annonseringssyfte uppsätta eller anbringa tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning. Förbudet mot borttagande av växtdelar gäller emellertid icke beträffande bär, som användas till omedelbar förtäring, och förbudet mot djurs dödande avser icke de fall, då dödandet sker till försvar mot angrepp å person eller egendom (1 §).
Från förbudsbestämmelserna äro ytterligare undantag stadgade i så måtto, att förbud ej får lända till inskränkning i enskild rätt. Förbuden få ej heller inkräkta på lapparnas rättigheter till bete, skogsfång, jakt och fiske. Deras jakträtt har dock i vissa, i det följande närmare angivna avseenden begränsats. Lapparna äga vidare inom nationalpark medföra för deras renhjordars bevakning nödiga hundar (2 § första stycket).
Enligt de sakkunniga hade utövandet av lapparnas rättigheter icke haft märkbart inflytande på naturlivet. Lappbefolkningen vore dessutom så intimt
