Den här sidan har korrekturlästs

interpellation, huruvida chefen för jordbruksdepartementet vore beredd att vidtaga erforderliga åtgärder för ett tillfredsställande skydd och en erforderlig vård av den svenska naturen. I anledning av interpellationen uppgav statsrådet F. Domö, som förordnats att i nämnde departementschefs ställe föredraga ärenden rörande naturminnesmärken och nationalparker, bland annat följande (första kammaren: protokoll nr 23 s. 2):


För närvarande pågår genom naturskyddsföreningen en inventering av de olika områden m. m. inom landet, som kunna befinnas böra skyddas för framtiden. Denna inventering. vilken torde utföras på ett fullt betryggande sätt och i samarbete med sakkunskapen på ifrågavarande område, torde bliva av grundläggande betydelse för ett fortsatt arbete på naturskyddets område. Att överföra denna verksamhet till en statlig utredning eller ställa densamma under statlig kontroll synes icke vara vare sig behövligt eller lämpligt. För att slutföra inventeringsarbetet torde emellertid bliva nödvändigt att ställa ytterligare medel till föreningens förfogande. Att från statens sida nu, innan föreningen slutfört sitt arbete, vidtaga vidare åtgärder synes knappast ändamålsenligt. Sedermera efter inventeringens avslutande torde snarast möjligt till förnyat övervägande böra upptagas frågan om vilka åtgärder, som i fortsättningen kunna bliva erforderliga för att få till stånd skydd för den svenska naturen i den omfattning, som kan finnas behövligt.


I skrivelse den 13 juni 1946 till chefen för jordbruksdepartementet anförde Svenska naturskyddsföreningen, att med de begränsade medel, som stått till föreningens förfogande, inventeringsarbetet icke hade kunnat genomföras i önskvärd takt. Föreningen ansåge sig dock ha en god överblick över problemets omfattning, då inventeringen vore slutförd beträffande Öland, Gotland, Skåne, Bohuslän, Uppland, Härjedalen, Jämtland och Norrbottens I skrivelsen anförde föreningen vidare:


Att invänta slutförandet av inventeringen, innan åtgärder vidtagas för att omarbeta naturskyddslagstiftningen, låter sig icke göra, då varje väntan innebär, att ur naturskyddets synpunkt oersättliga värden förstöras. Nödvändigheten av att naturskyddslagen med det snaraste underkastas en genomgripande omarbetning och modernisering är uppenbar. De former för fredning, som lagen medger, äro alltför osmidiga och ofta onödigt stränga. Vad vi behöva är en lagstiftning, som öppnar möjlighet för ett graderat, efter behovet i varje särskilt fall lämpat skydd, från fullständig fridlysning till åtgärder, som endast. lämna garanti mot vissa former av exploatering, till exempel viss bebyggelse och i enstaka fall mot uppodling. I andra avseenden måste bestämmelserna skärpas, så att exempelvis de mer svårartade formerna av nedskräpning och liknande vandalisering av markerna kunna beivras och landskapets förfulning genom friluftsannonsering förhindras.


Föreningen framhöll ytterligare att vid den tidpunkt, då naturskyddslagarna avfattades, en fråga rörande det rent vetenskapliga naturskyddet icke hade blivit aktuell, nämligen bevarandet av biotypbestånden, samt yttrade härom följande:


56