Den här sidan har korrekturlästs

2. Riktlinjer för ny naturskyddslagstiftning.

Direktiv för utredningen.

I sitt uttalande till statsrådsprotokollet den 27 september 1946, då Kungl. Maj:ts bemyndigande att låta igångsätta nu ifrågavarande utredning utverkades, anförde föredraganden beträffande riktlinjerna för utredningen:

Att den snabbt fortgående utvecklingen inom skilda områden medför stora förändringar i naturen är oundvikligt. Härvid kan understundom icke förhindras, att ingrepp måste vidtagas vilka förorsaka förstörelse av skönhetsvärden eller eljest medföra förflackning av landskapsbilden. Givet är att naturskyddet har en betydelsefull uppgift att fylla då det kan bli fråga om dylika ingrepp i naturen. Enligt min mening bör målsättningen för det framtida naturskyddet vara att, i den mån så är praktiskt möjligt och med rimliga uppoffringar kan ske, söka undanröja nämnda olägenheter dels genom modifikationer och begränsningar i ingreppen och dels genom positiva åtgärder, som skapa nya skönhetsvärden i stället för dem som gått förlorade. Om exempelvis en vattenreglering, ett torrläggningsföretag, ett vägbygge eller framdragande av en kraftledning nödvändiggör sådana ingrepp i landskapet att detta skulle i högre grad förfulas, bör det finnas möjligheter att föreskriva åtgärder av nyss antytt slag för att begränsa skadan. Erfarenheten har visat att när representanter för olika intressen på ett tillräckligt tidigt stadium nått kontakt med varandra, företagen kunna planeras på sådant sätt att naturskyddet blir tillgodosett i tillbörlig omfattning. Det synes sålunda böra eftersträvas att vid lagstiftning på ifrågavarande område giva naturskyddsintressena möjligheter att i anslutning till arbeten av förut omförmäld art liksom vid planering av bebyggelse eller andra åtgärder, som medföra märkbara ingrepp i naturen eller landskapsbilden, göra sig gällande för att förhindra onödiga skövlingar av naturen eller för att skapa nya skönhetsvärden. Tillåtligheten av olika slags företag, som likväl vålla avsevärd skada ur naturskyddssynpunkt, bör helt naturligt bedömas med hänsyn jämväl till nämnda skada. Härvid bör dock enligt min mening såsom regel ekonomiska samt social- och näringspolitiska synpunkter ha företräde i förhållande till naturskyddssynpunkter.

Skulle det ur vetenskapliga eller kulturella synpunkter visa sig önskvärt att speciellt intressanta naturförhållanden bevarades eller särskilt skyddades, synes man böra föranstalta om sådant områdes inlösande, i den mån medel kunna ställas till förfogande för ändamålet. Under vissa förhållanden torde det emellertid – liksom beträffande kulturminnesmärken – ofta vara möjligt att på frivillighetens väg uppnå att ägaren av området, eventuellt mot viss ersättning, underkastar sig erforderliga begränsningar i utövning av sin rätt att begagna området. Det synes önskvärt att dessa begränsningar i utövning av äganderätten kunna göras bindande för en kommande ägare. Å andra sidan bör det dock finnas möjligheter att vid ändrade förhållanden kunna jämka på föreskrivna inskränkningar i äganderätten. I detta sammanhang torde även böra

70