synes det emellertid lämpligt att i lagen lämna öppen frågan vem som skall beklädas med naturvårdsmyndighetens uppgifter. Det är tillräckligt att här fastslå, att en sådan myndighet skall finnas. Närmare föreskrifter om dess organisation och verksamhet liksom också tillämpningsföreskrifter i övrigt till lagen böra meddelas i författningar, som ej ha civillags karaktär.
Nationalparker.
I sin motivering till det förslag till lag angående nationalparker, varå nuvarande lag i ämnet grundas, anförde 1907 års sakkunniga, att det vore av intresse, att vissa områden avsattes, där naturlivet finge utveckla sig alldeles ostört av inverkan från kulturen. Därtill lämpade sig tydligen icke annat än sammanhängande områden av något större omfattning. Likaledes kunde inträffa, att inom en viss trakt naturminnesmärken förekomme så rikligt, att ett fredande av ett vidsträcktare område i ett sammanhang syntes vara det lämpligaste. Enligt de sakkunniga komme man därmed in på begreppet nationalpark. De sakkunniga framhöllo, att det låge i sakens natur, att ett område av nämnda beskaffenhet skulle komma att erbjuda den besökande mycket av intresse samt bli ett omtyckt mål för resor. En nationalpark finge härigenom en dubbelkaraktär av på en gång naturmärkvärdighet och framstående turistområde.
De sakkunniga, vilka ansågo det icke kunna ifrågakomma att av annan mark än kronans fridlysa områden av den storleksordning, det här gällde, förmenade, att det icke kunde överlämnas åt underordnad myndighet – länsstyrelsen – att föreskriva de särskilda fridlysningsbestämmelser, som erfordrades. Fridlysningens omfång och därmed sammanhängande frågor torde regleras vid och genom beslutet om nationalparkens avsättande. Detta kunde bekvämligast ske därigenom, att man en gång för alla genom en lag fastsloge, vad ett beslut om visst områdes avsättande till nationalpark innebure i fridlysningsavseende.
Vad angår nationalparkernas förvaltning uttalade de sakkunniga, att områdena torde undantagas från eljest gällande förvaltningsregler. Dessa regler avsåge nämligen att materiellt tillgodogöra området för kronans räkning, men något sådant skulle icke vidare äga rum. Ändamålet med nationalparks avsättande torde vara att söka bibehålla icke blott områdets naturliga beskaffenhet samt dess växt- och djurliv utan även dess naturskönhet och detta genom att området lämnades i största möjlighet åt sig självt. Ehuru områdets förvaltning för framtiden sålunda huvudsakligen komme att bli av negativ art, visade det sig dock att man icke helt kunde undvara en förvaltande myndighet, en nationalparksstyrelse. De sakkunniga föreslogo, att förvaltningsbestyret åtminstone tills vidare uppdroges åt vetenskapsakademien. Skulle det i en framtid visa sig, att de praktiska
