att bestämmelserna bli onödigt stränga. Det blir nämligen nödvändigt att i lagtexten medtaga alla förbud, som överhuvud kunna tänkas ifrågakomma. Därför har också Kungl. Maj:t i 3 § lagen angående nationalparker tillagts befogenhet att i särskild ordning medgiva undantag. Å andra sidan är det svårt att genom en uppräkning få förbudsbestämmelserna så omfattande, att de täcka alla tänkbara fall. Kungl. Maj:t har därför i 4 § nationalparkslagen erhållit rätt att där så finnes lämpligt helt förbjuda nationalparks beträdande.
Då såsom antytts olika nationalparker fordra olika behandling, är det
opraktiskt att tynga lagtexten med en mångfald detaljbestämmelser,
vilkas tillämpning likväl ytterst blir beroende av beslut i varje särskilt fall.
Mest ändamålsenligt synes utredningen vara att för varje park meddelas
de bestämmelser, som för den parken finnas erforderliga. Men dessa
ordningsbestämmelser böra ej utfärdas i form av lag. I lagen bör endast
angivas arten av de begränsningar i allemansrättens utövning, som må
ifrågakomma. De närmare bestämmelserna bör det ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela, med rätt för Kungl. Maj:t att anförtro sin beslutanderätt ät
underordnad myndighet. Härigenom vinnes ett enklare och smidigare
förfarande än det för närvarande tillämpade.
Erforderligt bemyndigande för Kungl. Maj:t i nu berörda avseende har upptagits i förevarande paragrafs andra stycke. Bestämmelserna i 1, 3 och 4 §§ nationalparkslagen ha därmed blivit obehövliga. Av det föreslagna stadgandets avfattning torde framgå, att det innebär befogenhet att i lämplig utsträckning begränsa eller eljest reglera färdsel ej blott på marken genom nationalparks område utan även i luften.
Frågan om nationalparkernas förvaltning och vad därmed sammanhänger kommer att närmare behandlas i samband med förslaget till tilllämpningskungörelse. Även frågan om meddelande av erforderliga ordningsbestämmelser för de olika nationalparkerna kommer därvid att ytterligare något beröras.
Paragrafen motsvarar stadgandet i 2 § första stycket nationalparkslagen.
Den i berörda stadgande fastslagna principen om respekterandet av enskild rätt, som uppkommit innan området avsatts till nationalpark, bör alltjämt gälla. Ej heller får vad om nationalparker föreskrives leda till inskränkning i de särskilda rättigheter, som äro tillförsäkrade lapparna. Skulle begränsning av sådan rätt, exempelvis till jakt eller fiske inom viss nationalpark finnas erforderlig ur naturskyddssynpunkt, torde frågan böra upptagas i form av ändring i lagen den 18 juli 1928 om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige. Det torde ankomma främst på naturvårdsmyndigheten att, därest efter verkställd undersökning ett behov av dylik
