lagen vissa erinringar. Emellertid ansågos dessa ej böra föranleda ett frångående av 1907 års sakkunnigas förslag, vilket i förevarande delar överensstämde med nu gällande lag. Sedermera har, såsom nämnts (s. 58), frågan om sökandes skyldighet att bekosta kungörelse m. m. blivit efter hemställan av 1944 års riksdag föremål för särskild utredning genom vetenskapsakademien. Enligt det förslag, som akademien på grund av denna utredning framlagt, skall ansökan om fridlysning kungöras endast om den tillstyrkts av akademien. Kungörandet skall då ske på allmän bekostnad. Vidare skall naturminnesmärkes utmärkande på marken och inhägnande bekostas icke av sökanden utan av akademien.
Ur allmän synpunkt måste det anses otillfredsställande, att möjligheterna till fridlysning såsom naturminne helt skola vara beroende av ägares och andra rättsinnehavares samtycke. En jämförelse med fornminnena ligger nära till hands, även om uppenbara olikheter finnas. Det gäller också här skydd för och tillgodoseende av värdefulla kulturella intressen. Det kan knappast begäras att markens ägare eller övriga rättsinnehavare alltid skola inse betydelsen ur naturskyddssynpunkt av att fridlysning kommer till stånd. Och ha de dylik insikt, är anledningen till att de skola äga motsätta sig fridlysningen än mindre.
Visserligen finnes den i expropriationslagen givna möjligheten att genom expropriation i kronans ägo överföra jordområde av synnerligen märklig naturbeskaffenhet för dess avsättande såsom naturminnesmärke. Denna möjlighet har dock kommit till användning endast en gång. Den innebär också ofta ett osmidigt förfarande, när det gäller att säkra naturskyddets intressen. Att tillgripa expropriation i syfte att överföra äganderätt kan befinnas lämpligt om det gäller att skydda exempelvis geologiska formationer. Förfarandet är däremot föga användbart, när det är fråga om att bevara till exempel enstaka träd. Expropriation för naturskyddsändamål skulle också, om förfarandet i större utsträckning komme till användning för att överföra äganderätt, lätt föranleda onödig fastighetssplittring. Expropriation för förvärv av annan rätt än äganderätt lärer av praktiska skäl sällan kunna komma i fråga. Överhuvud måste expropriationsförfarandet i flertalet fall bli oproportionerligt kostsamt. Fridlysningsförfarandet är i allmänhet enklare och erbjuder större anpassningsmöjligheter. En förutsättning för att det skall kunna effektivt utnyttjas är emellertid, att det göres oberoende av huruvida sakägarna medgiva dess tillämpning eller icke. Utredningen förordar, att lagstiftningen utformas enligt sådan linje.
Om alltså, på sätt utredningen föreslår, fridlysning skall kunna ske mot markägares eller annan rättsinnehavares bestridande, måste vissa möjligheter beredas till ersättning för skada, som orsakas genom fridlysningen. I överensstämmelse med den princip, som kommit till uttryck i 1947 års byggnadslagstiftning, synes ersättning dock böra utgå endast för avsevärt
90
