Den här sidan har korrekturlästs

landskapstyper, inom vilka allmänheten fritt skall kunna röra sig med allenast den begränsning som hänsynen till naturen kräver – fridlysning såsom naturminne avser att skydda ur vetenskaplig, allmänt kulturell eller estetisk synpunkt värdefulla områden och bildningar, växt- eller djursamhällen, lokaler för enstaka växt- eller djurarter och dylikt. Fridlysningen bör kunna omfatta även område med helt vanlig natur, om den ur dessa synpunkter är av intresse. Skyddsbestämmelserna få avpassas allt efter ändamålet. Antingen är ett naturminne föremål blott för partiellt skydd, som medgiver att allmänheten har tillträde och att området får begagnas av ägare eller nyttjanderättshavare, ehuru under iakttagande av vissa bestämmelser, eller också är det öppet allenast för vetenskaplig forskning. Ett naturminne kan vara beläget inom eller utom nationalpark; i förra fallet medför fridlysningen strängare skydd än som gäller för nationalparken i övrigt.

Går man igenom förteckningen över de naturminnen, som hittills skyddats genom fridlysning, finner man, att åtskilliga ur naturvetenskaplig synpunkt oskattbara forskningsobjekt alltjämt helt sakna skydd eller äro i otillfredsställande grad företrädda. De olika sjötyperna i vårt land ha sålunda icke hittills beretts något skydd. Av södra och mellersta Sveriges myrtyper – det gäller typer av såväl kärr som mossar – finnas ännu blott obetydliga, föga representativa reservat. De olika lövskogstyperna äro icke tillfredsställande företrädda; framförallt saknas exempel på de få, kvarvarande näringsrika sumpskogarna. Alvarmarker, sandfält, kalktuffer, skal- och grusbankar, åspartier och viktiga strandlinjer samt rester av det gamla kulturlandskapets ängar, mader m.m. äro ännu högst otillräckligt skyddade. Det blir en uppgift för naturvårdsmyndigheten att söka tillse, att förteckningen över fridlysta naturminnen får den fullständighet, som kräves för att det kulturella naturskyddet i landet skall bli behörigen tillgodosett.


8 §.

Beslut om fridlysning bör liksom nu meddelas av länsstyrelsen. I beslutet bör länsstyrelsen angiva grunden till fridlysningen. Fördelarna härav äro flera. Stridiga meningar kunna föreligga huruvida ett ifrågasatt naturminne är av sådan beskaffenhet att det bör skyddas genom fridlysning; det är då av betydelse att fridlysningens syfte klart utsäges i beslutet. Men även när fridlysningen som sådan icke är föremål för tvekan, torde det ofta för sakägare vara av intresse att få grunden till fridlysningen fastslagen. Detsamma torde gälla för myndighet eller annan, som skall omhänderha värden och förvaltningen av naturminnet. Såväl vid fastställandet av bestämmelser beträffande vården och förvaltningen samt allemansrättens utövande som vid tillämpningen av dessa bestämmelser blir grunden till fridlysningen i regel av avgörande betydelse.

Fridlysningen kan såsom förut nämnts innebära mer eller mindre

92