122
Det synes många gånger ha berott på en slump vilket tillvägagångssätt som kommit att utnyttjas vid ett områdes säkerställande. Bland våra nationalparker finns objekt, som hellre bort vara naturminnen eller kulturreservat. och bland naturminnena finns objekt, som borde vara nationalparker. Domänreservaten representerar en slags naturvård vid sidan av den officiella och innehåller vissa objekt, som fullt ut svarar mot kraven på nationalpark och naturminne. Ett belysande exempel är Gotska Sandön, som uppdelats dels i en mindre nationalpark dels i ett domänreservat, omfattande huvuddelen av ön.
En granskning av det nuvarande områdesbeståndet ur nyssnämnda formella synpunkter ger alltså resultatet att det icke finnes något strängt samband mellan ett områdes rubricering, dess fysiska beskaffenhet och huvudmotivet för dess skydd.
Den samlade överblicken över våra skyddade områden ger även underlag för en mera allmän bedömning av deras faktiska värde för samhället. Ur vetenskaplig synpunkt har i detta hänseende anförts starkt kritiska synpunkter (sid 111), som utredningen anser berättigade. Även en bedömning av objektens värde ur social synpunkt måste bli kritisk. Det finns visserligen både bland våra nationalparker, naturminnen, naturparker och domänreservat ett mindre antal objekt av utomordentligt högt värde, men i stort torde beståndet ha relativt liten betydelse som underlag för den bredare allmänhetens rekreation och friluftsliv. Det viktigaste initiativet från statens sida i detta hänseende torde vara domänstyrelsens förslag om fritidsskogar på kronoparkerna. De faktiska resultaten av denna giv är emellertid ännu begränsade. Den natur, som i dag bildar basen för allmänhetens friluftsliv i vid bemärkelse, saknar i stor utsträckning skydd och hotar inom vissa regioner att snabbt försvinna. Det måste alltså tyvärr konstateras, att den statliga naturvårdspolitiken hittills endast i ringa mån lyckats lösa de uppgifter, som numera framstår som väsentliga för samhället.
De kommunala ansträngningarna att lösa friluftslivets markbehov uppvisar mångenstädes stora ambitioner och inom några kommuner även goda resultat. Men även här är läget mycket ojämnt. Såsom framgår av utredningens sammanställning saknar många viktiga län helt större kommunala reservat. De många ambitiösa översiktsplaner, som under senare tid utarbetats, har vad naturområdena beträffar i stor utsträckning stannat på papperet.
Den av länsstyrelserna gjorda bedömningen av det framtida behovet av friluftsområden kan helt naturligt icke göra anspråk på att vara fullständig eller enhetlig. Icke desto mindre anser utredningen materialet vara mycket värdefullt därigenom att det ger ett allmänt uttryck för det aktuella behovet och innehåller tillräckligt många välmotiverade förslag och synpunkter för att man härur skall kunna härleda nya riktlinjer för sam-
