effektiv och enkel att tillämpa. Förekommande ersättningar till markägare bör gäldas av kronan.
Med anledning av utredningens fråga tillägger samma länsorgan i ett
nytt liknande yttrande:
Behovet av en stark upprustning av lagstiftningen på naturvårdens område är stort. Länsarkitekten och överlantmätaren anser att bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen, strandlagen och 12—15 §§ naturskyddslagen bör ges sådan avfattning och tillämpning att de kommer att utgöra ett mera effektivt skydd för befintliga naturvärden. Vid sådant förhållande bör bestämmelserna sammanföras i en gemensam lag, lämpligen en ny naturvårdslag.
Länsstyrelsen i i Kronobergs län anser det mycket önskvärt att en
samordning av angivna bestämmelser i byggnadslagen, strandlagen och
naturskyddslagen kommer till stånd. De förhållanden man avser att skydda
i nämnda lagrum har så stark beröring med varandra att det ur praktisk
synpunkt är lämpligt att samtliga lagbestämmelser sammanföres i en enda
lag, förslagsvis en omarbetad naturskyddslag.
Länsstyrelsen i Blekinge län åberopar vad överlantmätaren i länet anför i denna fråga:
Om således strandlagen får anses i stort sett tillfredsställande med hänsyn till dess begränsade syfte, så är det likväl uppenbart att lagen tangerar viktiga samhällsproblem, som ännu är långt ifrån tillfredsställande lösta. Här kan nämnas de kontroverser med såväl naturskyddsintresset som markägareintresset, som uppkommer genom allemansrättens i många fall alltför intensiva utövande. Vidare må påpekas att strandlagen vid sidan av sitt egentliga syfte kommit att i icke ringa utsträckning tjäna ett vidsträcktare naturskyddsintresse och att det icke minst med hänsyn härtill kan ifrågasättas huruvida icke möjligheter också borde öppnas för liknande skyddsmöjligheter även för områden utan anknytning till stränder. Ett utbyggande av den skyddsmöjlighet, som bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen avsett att skapa, kunde behöva övervägas. Överhuvud taget synes de problem, som röra naturens rätta tillvaratagande såsom samhällelig tillgång, ha sådant inbördes sammanhang, att de bör regleras i en enhetlig lagstiftning. Om en sådan lagstiftning kan komma till stånd, bör den givetvis också omfatta den nuvarande strandlagens område.
Länsarkitekten i Gotlands län framhåller att 86 och 122 §§
byggnadslagen, strandlagen och 12—15 §§ naturskyddslagen behandlar varandra
angränsande eller identiska delar av ett landskapsskydd, som till gagn för
en framsynt samhällsplanering gärna bör samordnas i en form. Inte minst
en grundlig genomgång av grunderna för ett ändamålsenligt
ersättningsförfarande måste vara betjänt av en sådan förenkling. Hinder av
ekonomisk art för lagarnas rätta tillämpning är ju i nuvarande utformning ofta
