138
fridlysningsbestämmelserna i allmänhet är sådana att något ytterligare förbud ej erfordras.
Samma åsikt har länsarkitekten i Kopparbergs län som anför:
I Kopparbergs län omfattar de områden för vilka förbud jämlikt 122 § byggnadslagen meddelats ej betydelsefulla strandområden. Detsamma gäller de med stöd av naturskyddslagen fridlysta naturparkerna. Något praktiskt behov av samordning av de under denna punkt omnämnda lagrummen har på grund härav ej kunnat konstateras i detta län.
Sammanfattningsvis kan sägas att flertalet uppgiftslämnare redovisar
starka praktiska skäl för en lagteknisk samordning av strandlagen, 86
och 122 §§ byggnadslagen samt naturskyddslagen. De naturområden som
skyddas med stöd av de tre lagarna anses alla tjäna likartade eller
identiska naturvårdsintressen av kulturell och social art. Det påpekas att
skyddsreglernas splittring på tre olika lagar i många fall skapar osäkerhet
om vilken lag som skall tillämpas på ett konkret objekt. Olägenheterna i
praktiken ökas av att de tre lagarna arbetar med olika formella och
materiella villkor för skyddsåtgärderna samt med olika
ersättningsförfaranden och ersättningsmöjligheter gentemot de berörda markägarna.
Särskilt med hänsyn till den snabba utveckling som nu sker och som
innebär att naturen tas i anspråk för inte minst rekreation och friluftsliv
på ett helt annat sätt än tidigare anser man att det krävs en stark
upprustning av lagstiftningen på naturvårdens område. Vid en sådan
upprustning som skall trygga naturens rätta tillvaratagande som samhällelig
tillgång anses det idag nödvändigt eftersträva en så vitt möjligt enhetlig
lagstiftning. En koncentration av förevarande regler till en ny
naturvårdslag skulle enligt remissorganen i praktiken möjliggöra en bättre
överblick över lagstiftningens möjligheter på förevarande område, större
samlad effekt samt en förenklad administration, allt till gagn för
allmänheten och för de myndigheter som omhänderhar lagtillämpningen.
Mot en lagteknisk samordning av reglerna i strandlagen, 86 och 122 §§ byggnadslagen samt naturskyddslagen anförs i stort sett endast att det dock är möjligt att använda bestämmelserna i de tre lagarna alternativt eller till och med att samtidigt tillämpa alla tre eller två av dem på ett och samma naturområde.
